Min mormor

Idag, den 13 juli, är det min mormors födelsedag. Fast vi har inte firat den sen 1979, eftersom hon dog nästkommande vinter.

Jag älskade min mormor. Jag älskade min mormor så mycket som ett barn kan älska en mormor, men ändå har jag aldrig sörjt hennes död.

Jag och min syster var hos henne ofta på helgerna, flera veckor på somrarna och så fort mamma och pappa reste bort ställde mormor upp som barnvakt. Trots att jag var en riktig morsgris och hatade att sova borta var det aldrig några problem att komma till mormor i Sigtuna. Hon blev aldrig arg, hon lagade världens bästa mat (hon fick mig att älska allt från filbunke till soppa och godare varm choklad har jag inte druckit sen dess) och kunde spela kort, krocket och fotboll med en tills man själv tröttnade.

Hon var fenomenal på att berätta sagor, hon var generös med godis och sa - så att jag trodde henne - att jag var bra på att spela piano när jag random-slog på tangenterna som en mentalpatient.

Jag minns bara en gång som hon blev arg. Det var när jag som typ treåring sprang runt med en plastpåse över huvet och sket i att hon sa att jag inte fick. Hon fick jaga mig runt hela huset och var väl till slut tvungen att bli förbannad för att jag skulle begripa att det var livsfarligt.

Mormor dog den 23 januari 1980 i sviterna av bilolyckan som min mamma dött i fyra dagar tidigare.

När pappa berättade för mig att de ringt från Karlstad lasarett och meddelat att Anne-Marie inte klarat sig, kunde han lika gärna ha förkunnat att tvättmaskinen var trasig. Jag kunde inte bry mig mindre.

I efterhand förstår jag ju att en tolvårig pojke i chock som är till bredden full av sorg, förtvivlan, oro, förvirring, desperation etc inte kan ta in den typen av information. Kroppen säger liksom tack, men nej tack, vi tar inte in mer just nu. Fast då, den där onsdagseftermiddagen efter skolan i januari 1980, ville jag bara gå hem till min kompis Per och spela tv-spel. Vilket jag fick. Precis som jag istället för att gå på min mormors begravning några veckor senare fick åka slalom i Hammarbybacken...

Jag tänkte aldrig på min mormor efter hennes död, drömde aldrig om henne och pratade aldrig om henne. När jag först efter ett tjugotal år, började öppna upp mig själv och kanske började bli mogen för att ta in annat än sorgen och saknaden efter min mamma, var det så dags. Då hade jag ju redan vant mig vid att min mormor inte fanns.

Kort sagt: Det enda jag har sörjt med min mormors död, är att jag aldrig har sörjt hennes död.