Det råkade visst bli värsta skrytinlägget, men jag ber inte om ursäkt för det för jag ogillar bara folk som smygskryter och det här är inget smygskryt

Här är jag efter föreställningen i Söråker igår. Jag vet inte om det syns, men det är en väldigt lycklig och stolt man på bilden.

Jag hade tänkt att jag skulle skriva nåt om det magiska med att massa människor åkt flera mil för att se mig. Inte bara för att de är kulturtörstande tanter eller farbröder som går på allt som rör sig, utan för att de sett mig någon annanstans och sen dragit med alla sina arbetskompisar för att den här föreställningen måste ni bara se.

Eller det mäktiga med att nån säger att jag har en syster i Bratten och hon ringde mig och sa att den här föreställningen måste du bara se.

Eller det lyckliga med att nån sett annonsen och fattat att det berör just henne och tänkt att den här föreställningen måste jag bara se.

Och hur det resulterar i en helt obeskrivlig kväll inför 50-60 pers (vilket kändes fullt i det mysiga caféet) med skratt och gråt och applåder som inte vill ta slut och två extranummer och jag får inte gå av scenen förrän efter en timme och fyrtio minuter, vilket är länge för en liten pojkman med gitarr...

Men så ringde Jonna just och läste upp en recension från Sundsvalls Tidning nätupplaga, och jag började gråta. Jag har aldrig gråtit efter en recension, varken av förtvivlan eller extas. Men det var nånting i den här. Jag vet inte. Hon fick det att kännas så... på riktigt.

Om jag hittar den ska jag publicera den här.

Det är synd att jag saknar talang för att konservera lyckokänslor. Då skulle jag bara plocka fram en sån här kväll när nästa 12-betalande-i-Filipstad-spelning dyker upp.

För det gör den.

PS: Hej på ett tag, nu ska jag åka bil i fyra timmar för att bara vara vända hemma och sedan ÅKA TÅG i fyra timmar till Lund där jag ska va i ett par dagar och prata böcker. Jag åker nog utan dator, så från och med nu blir det nog bara mobilblogg för en liten tid. Ok?