En vecka höll det i sig

En finnig student som vänder och vrider upp sig till synes omärkligt och försynt på Kallax flygplats för att få mitt ansikte i en bättre vinkel.

En tant i mataffären som håller kvar sin blick två sekunder för länge.

Två fyrtioåriga stiliga småbarnsmammor som fryser till och stannar upp när vi passerar varandra i en hotellobby. Bara för att ett par meter senare brista ut i ett charmigt fnitteranfall.

Den ena fyllskallen efter den andra som kommer fram på Örnsköldsviks diverse nattklubbar och har åsikter om vad jag sagt, inte sagt, gjort och inte gjort.

Och så vidare.

Men nu har det upphört. En vecka höll det i sig. En vecka var jag känd från teve.

Tyckte jag om det? Ja, faktiskt. Saknar jag det nu när det är nån annans tur? Nej, inte alls. Kommer jag göra det igen? Absolut!

Visst, jag skulle vilja vara Thåström som har slutat göra intervjuer för att han hatar det och för att han säljer sina skivor ändå. Han går på Kina-krogar när han är i Stockholm för att där får han va i fred, och förmodligen skulle han hellre ALS-döden dö än vara med i ett lek och matprogram på TV4.

Men så länge jag tycker det är roligt och mina skivor, böcker och föreställningar inte säljer sig själva kommer jag att ställa upp på intervju i varenda landsortsblaska, svara på enkäter i förbundstidningar, fläka ut mitt innersta och sårigaste i alla tevesoffar som finns och jag kommer att laga mat i varenda vrå av din tevetablå! Okej?

Ikväll Söråker, Folkets hus. Inte på teatern dock, då det bara är 28 förköp har man flyttat ut mig i caféet...

Färjan, nån?