Han var bedårande blyg.
Han såg trött ut, han var hes och lite full och han tittade ner i marken. Jag frågade hur spelningen hade gått. Då sken han upp och ni hör hans klingande göteborgska:
- Helt otroligt att va så långt hemifrån och dom kan mina låtar! Och på slutet så dansade hela publiken på scenen!
- Wow, vad roligt, sa jag.
- Ja helt otroligt, sa Håkan.
Sen var vi nere och sa hejdå till varandra och jag grämde mig lite över att jag inte vågat fråga om jag fick ta ett kort.
Idag är jag glad för det. Det blev en fin bild ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
(Vad gullig du är. Tack).
Håkan verkar vara en ödmjuk kille. Och mentala bilder är oftast det bästa.
Ja, en fin bild inom dig själv kan ofta överträffa en fysisk bild...
Jag hade offrat båda mina lillfingrar för att också få åka i den där hissen just då.
Oj. Inga kommentarer.
(Aj. "Inga kommentarer är två ord för mycket" säger Advokaten.)
Skicka en kommentar