Om näsblod

Sedan jag började om som trubadur för två år sen har jag haft en återkommande skräcktanke. Att börja blöda näsblod på scenen. Låter ju skitlöjligt förstås, och det är det, men det är ju nästan som en fobi och då är allt tillåtet.

Grejen är den att jag alltid har väldigt lätt för att blöda näsblod. Som barn typ jämt (Vera har ärvt det) och som vuxen när jag är förkyld.

I förrgår - en minut innan jag skulle upp på scenen på Teatercaféet Stickan på Smålands musik och teater behövde jag nervositetskissa som sig bör. Jag sätter mig ner (ja, jag sitter ner och står för det), men det kommer inget kiss. Istället känner jag hur det rinner till i näsan. Jag stoppar in fingret och hinner be till Saker-som-rinner-ur-näsan-guden att det ska vara snor på fingret när jag drar ut det. Nej. Det är blod. Först bara lite, sedan rinner det på. Ordentligt.

Det är bara att inse faktum. Jag stoppar papperstuss efter papperstuss i näsan, och går ut i foajén och påkallar arrangörens uppmärksamhet. Jag lägger mig på rygg på golvet i foajén och försöker intala mig att allt är lugnt.

Men det är det inte. Det är heller inte läge att skjuta upp föreställningen för jag har helt utsålt och det är redan astight med en annan teaterpjäs som börjar bara en halvtimme efter att min slutar och ny publik in och annan ut osv. Vi har redan haft långa diskussioner om exakt när jag måste kliva av scenen för att de ska hinna rodda med alla sina olika åskådare och serveringar.

Det är vad man säger hett läge. Arrangören blir stressad och damen i fiket kommer med en frusen kanelbulle och lägger på min näsa. Jag försöker garva, men inombords är jag stressad. Det slutar blöda efter några minuter, men jag vet ju det aldrig är så lätt att börja blöda, som när det just slutat. Och vid det här laget MÅSTE jag gå upp på scenen för att överhuvudtaget hinna spela min föreställning.

Jag går upp och tänker att jag ska ta tjuren vid hornen, så att jag berättar direkt för publiken vad som har hänt. Jag minns att säger någonting om "om ni visste vilket drama som just har utspelat sig på Smålands musik och teater..." Klyftigt Peter. Publiken sitter helt tyst och jag kommer på att jag inte ens har presenterat mig, och att det för dom måste vara lite underligt att det plötsligt kommer upp en vilt främmande man som önskar 125 människors uppmärksamhet för att prata om näsblod. Jag säger "förlåt, jag har inte ens presenterar mig", gör så, börjar om, försöker ursäkta mig igen samtidigt som jag svamlar vidare om näsblod och fobier. Jag hör några artiga skratt, och tänker på det där med första intrycket...

Jaja, hursomhelst, jag hämtade mig, smålandspubliken är den bästa och föreställningen gick härefter lysande och jag var samtidigt glad för att de visste, så att om jag plötsligt kastar av mig gitarren, stoppar papper i näsan och lägger mig på golvet på rygg, så vet de varför. (Jag började inte blöda nästa gång förrän tjugo minuter efter föreställningen, tack Saker-som-rinner-ur-näsan-guden!) Jag tog det dock väldigt lugnt i mitt framförande och första kvarten hade jag grava koncentrationssvårigheter. Men som sagt, det funkade.

Efter föreställningen, i skiv och boksigneringen, kommer det fram en dam och vill köpa en skiva. Hon tackar så mycket för föreställningen och säger att den var jättebra. Jag tackar artigt och skriver en hälsning i en skiva till henne. Då lutar hon sig nära mig och säger, lite sådär i förtroende, så att bara hon och jag ska höra: "Men det där med näsblodet, det gick jag minsann inte på. Det har du med varje gång, eller hur!"

Ridå.