"Folk blåser varann och blir blåsta"

Bengt Ohlsson skriver i DN På stan idag en krönika om hur hans kontokort blivit kapat och tömt på 17 000:-. Bengt finner det roande och följer via kontoutdragen skurkens "Bonnie & Clyde-odyssé - fast utan Bonnie då."

Såhär börjar resan:

"Den 10 december. Onoff i Trollhättan. 6 200 spänn. Törs man gissa på en platt-tv? Färden går vidare till Expert i Uddevalla. 6 600 spänn. Kanske en ännu plattare tv? En riktig tunnbröds-tv till gamla mamma också?"

Och här nånstans slutar färden:

"Hem till muggiga kvarten och duscha och klippa bort prislappar och dra på sig allt det nya. Och hur kröner man en sån här Tony Montana-dag? Dum fråga. Man går givetvis på Restaurang Herrestad i Uddevalla. All inclusive. Jag bjuder. 'Uddevallas bästa restaurang med fulla rättigheter', förkunnar hemsidan. Öppet till midnatt. Och nu du. Skagen och caipirinhas. Vill du ha en till? Inte? Säkert?"

Väldigt roligt och Bengt som får tillbaka varenda öre konstaterar att han inte känner sig varken kränkt eller irriterad och den det är mest synd är killen som kapat kortet (mest för att han är kvar i Uddevalla, men alla som läser den här bloggen vet att jag ääälskar Uddevalla över allt på jorden, så där går jag inte med Bengt).

För några år sen råkade jag ut för en liknande grej, men den här snubben som kapat mitt kort var liksom i Australien och köpte grejer för tiotusentals kronor och i Hongkong tror jag om jag minns rätt. Han verkade göra en jävligt flashig resa och hann bränna 40 000 innan jag upptäckte det. Eller jag upptäckte det naturligtvis inte själv utan det ringde en tjej från Nordea och undrade om det verkligen stämde att jag 14.28 i onsdags tagit ut 500 kronor på en Bankomat vid St Eriksplan och 17.33 samma dag handlat för 18 400 spänn hos en elektronikhandlare i Brisbane.

Först blev jag kall och rädd, men sen när hon lät så cool och jag fick tillbaks alla pengarna utan att banken så mycket som skruvade på sig, så tyckte jag bara det var roligt.

I förrgår ringer en upprörd man och undrar var i helvete hans iPhone är, som han köpt av mig på Tradera för 6000:-. Jag säger vänligt att han har ringt fel, men då frågar han mig om jag är Peter Barlach på Älgvägen 9, Lidingö och jag svarar att jag är det och då säger han att han minsann inte har ringt fel och att jag ska skicka hans iPhone till honom annars ringer han polisen.

Det tar mig en halv sekund för mig att inse att vi båda är så hårt knullade av någon och en halv kväll att få honom att inse det.

Sen polisanmäler vi båda och polisen går igång lite och tycker att det var en ovanlig scam (jag ska inte säga ännu hur den förmodlen gått till, jag återkommer) och sätter lite prio på det.

Jag och kollega Frans Haraldsen har haft flera diskussioner om hur mycket man ska outa sig själv och hur och i vilka sammanhang. Så länge det bara handlar om pengar och alla som jiddrar gör det med mig och inte min familj, så är det coolt för mig. Är jag dum i huvet, som är så öppen med alla mina kontaktuppgifter eller är det bara trevligt att vara lättillgänglig. Och om man inte vill att vem som helst ska kunna nå en, måste man inte ha skyddad identitet då? Och är man ens säker vid det laget?

Jag kan till och med kicka lite på den här tradera-soppan och jag hoppas varje gång det ringer från Dolt nummer, att det ska vara polisen. Men varje gång är det Frans, för han har hemligt nummer.

Fortsättning följer.