Man kan läsa om föräldrar som aldrig kommer över sina barns bortgång. Jag minns fortfarande orden: Vi visste inte att du skulle vara död så länge, flera år efter att någon 15-åring dött i en olycka. Så sorgligt att håren reser sig.
Jag själv satte in en annons på min mammas 20-årsdag som död. Älskad saknad är enkla ord som klingar fint in i evigheten tycker jag.
I dagar som dessa när alldeles för ung fin varm bekant äts upp av mörkret och tackar för kaffet frivilligt och några livskatastrofer tornar upp sig och påminner mig som alltid om min egen, kan jag inte låta bli att undra lite över nedanstående Jan-Erik, släkt och vänner.
2 år av stor sorg och oerhörd saknad. Minnet av dig kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan. Du fattas ossJag förstår er verkligen, Astrid blev ju bara 104 år. Hade hon levt idag hade hon varit 106. Alla mina sympatier till er.
Jan-Erik, vad hände med klassikern:
Du rycktes ifrån oss allt för tidigt!
eller varför inte:
Som en liten ängel
Du till oss kom,
log och vände hastigt om
Det är så sorgligt det här. Förstår ni inte? Astrid fick inte ens bli 110!
16 kommentarer:
Obegripligt. I dag är det ett antal år sen min pappa dog. Han drygt sextio och jag var 28. Min saknad är fortfarande stor. Han fattas mig. Nog borde tacksamheten över Astrids 104 år vara större än förvåningen.
Vem är du att döma över andras sorg?
Ja i jämförelse med att förlora ett barn eller att fortfarande vara barn och förlora en förälder är det ju oförskämt och rent av elakt med sådan annons. Antagligen satte de in den för att "det ska vara så". Eller så är det faktiskt så att de saknar henne outhärdligt mycket trots att hon blev 104.
De saknar henne.
Jag tycker inte det är konstigt.
Jag menar - hon var med länge.
Jag är Peter Barlach, alla mina kontaktuppgifter finns på hitta.se. Vem är du själv, Anonym?
Förmodligen någon klåfingrig begravningsentreprenärsvän som tutat i dem vad de skulle skriva och som säkert två år efter väl förrättat värv får provision.
Saknad - javisst men det var ju inte direkt förvånansvärt...
Tillägger till alla som inte riktigt har kläm på saken - vi ska alla dö, det handlar inte om OM utan om NÄR.
Ha ha ha! Underbart. Och att Astrid har funnits med så länge, betyder det att Jan-Erik och släkt och vänner är ännu äldre då?
Du är så skön Peter! Jag kan inte låta bli att le åt dina kommentarer. Jävligt rätt har du oxå! =) Kanske kom som en chock för J-E att hon skulle dö?? ;)
Men herregud, det måste vara feltryck!?
Min farmor dog på julafton. Hon blev 99 år och 9 månader. Jag sörjer inte att hon dog, men att hon inte finns mer och jag saknar henne mycket.
Hade det stått "Varför?" eller "Du rycktes ifrån oss för tidigt" så hade jag också kunnat se humorn. Men det som de skrivit tycker jag är fullkomligt vettigt. I höstas dog en gammal god vän till mig och min familj, han blev 95 år gammal. Att han dog var absolut ingen tragedi, han fick ett långt, innehållsrikt och lyckligt liv. Men det är klart att jag saknar honom.
Oj. Det var ett märkligt inlägg. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det står väl ingenstans att det var oväntat eller förvånande att hon dött?
Det är väl klart att man sörjer mycket och länge om man står varandra nära, oavsett åldern på den som dör?
Sorg är ju individuellt. Det går väl inte att jämföra sin egen sorg med andras sorger och bedrövelser?
Jag saknar och sörjer min gamla hund fortfarande till vardags, nästan två år efter hennes död, fånigt, javisst, men det innebär inte att jag inte respekterar andras proportionellt större sorger.
Om någon skulle berätta om saknaden efter ett barn skulle jag förstås inte säga "Jag vet precis hur det känns, för min gamla hund dog för ett par år sedan." Jag är förskonad och har ingen aning om hur det känns.
Men om jag skulle sätta in en minnesruna över hunden, skulle det uppfattas som ett hån mot de som förlorat sina mänskliga nära och kära?
Är det förresten så att död och sorg är ett av de sista tabuerna att skämta om?
Många frågor : -)
Otroligt märkligt inlägg måste jag säga. De har väl all rätt att sakna en bortgången anhörig oavsett om hon blev 104 år?! Får man bara skriva en minnesruna om man förlorat någon genom en olycka där döden kom alltför tidigt? Är det det du vill få fram? Jag känner flera närstående som gått bort alldeles för tidigt, utan att för dens skull håna andra i sin sorg. Jag skulle inte sörjt min svärfar mindre om han dött om 20 år
än vad jag gjorde när han dog för fyra år sedan, det skulle ändå vara en person som fattas.
Fy på dig!
Tog bort min förra kommentar, den var skriven lite för slappt och hastigt.
Jag måste också säga att det här är ett lite underligt inlägg, vi vet inget om personerna bakom annonsen, och på vilket sätt den avlidna har varit viktig i deras liv. Som om sorg vore möjlig att bedöma i enskilda fall och därmed kan den inte längre få vara personlig. Eller hur menar du?
Jag tycker på något sätt att din spaning är rätt kul, särskilt när du kommer till verserna. Men kopplingen till din kompis fattar jag inte. Eller jo, det gör jag, men tycket att det är mycket begärt av Astrids anhöriga att de ska väga sin privata sorg mot andra tragedier.
Skicka en kommentar