Jag kan erkänna att jag är en jävla sorgdiva och jag kan erkänna att jag var i raljantaste laget i mitt förra inlägg. Och jag ber om ursäkt om jag trampat någon på tårna. Ok?
Men det blev bara så absurt när jag samma dag som jag får reda på att en 35-årig bekant, nybliven pappa, hängt sig läser den stora dödsannonsklyschan Du fattas oss om en 104-åring som varit död i två år. Ni som kastar sig över idioten som "dömer över andras sorg", ser ni inte den makabra humorn där i alla fall?
Och Erik som först hakar på raljerar med och sen stryker sin kommentar och skriver:
"... vi vet inget om personerna bakom annonsen, och på vilket sätt den avlidna har varit viktig i deras liv. Som om sorg vore möjlig att bedöma i enskilda fall och därmed kan den inte längre få vara personlig."
Nej, jag vet ingenting om personerna bakom och självklart går sorg inte att mäta annat än personligt och individuellt. Och självklart får alla göra som dom vill! Det är bara det att hur mycket jag än saknar de få i min släkt som fått leva sitt liv utan att dö i förtid, så överskuggar det aldrig lyxen jag känner över att de fick leva livet ut. Jag tror att många glömmer bort det. Och tror du att Jan-Erik har förankrat denna annons hos alla "släkt och vänner" som han skriver under med?
Eller är det kanske som Hosanna skriver:
Förmodligen någon klåfingrig begravningsentreprenörsvän som tutat i dem vad de skulle skriva och som säkert två år efter väl förrättat värv får provision.
Och hur personligt är det med en "In memoriam" i DN? Jag vet inte. Alla ni som förlorat nära och kära och supergamla, hur många av er har satt in en minnesruna två år senare?
Och som svar på Godivas fråga:
Är det förresten så att död och sorg är ett av de sista tabuerna att skämta om?
- Ja, det verkar ju så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
27 kommentarer:
"Och Erik som först hakar på raljerar med och sen stryker sin kommentar och skriver"
Jag tänkte efter och insåg att jag inte hade tänkt efter. Jag ångrar mig ibland, och försöker då ta konsekvenserna av det
Och "haka på". Ja. Kanske det. först tyckte jag att inlägget var lite skoj, en spontan känsla, sen fick jag en lite dålig smak i munnen. Du får det att låta som jag vore en kappvändare, men jag rådfrågade faktiskt ingen annan än mig själv.
Jag skrev klart och tydligt i kommentar nummer två att jag inte hade tänkt klart i kommentar nummer ett. Och jag raderade det eftersom jag ville inte ta del av ett fnissande kring en dödsannons. Kanske borde jag bara raderat och sen knipit käft. Det är möjligt.
Annonsen är komisk och det är inte bara den höga åldern på den bortgångna som gör'et, utan språket. Språket är affekterat och klichéartat. Kombinationen blir lustig, det hjälps inte. Och i relation till annan sorg (som rubriken säger) blir annonsen nästintill provokativ.
"Och tror du att Jan-Erik har förankrat denna annons hos alla "släkt och vänner" som han skriver under med?"
Inte en aning. Varför spekulera?
Jag känner en gammal dam som samlar på komiska (sic!) dödsannonser (typ "Edgar Stööp"). Hon har gjort det i många år och har en imponerande bunt. Jag tror definitivt att den här skulle platsa i hennes samling.
Det är sannerligen att ge sig ut på hal is att skriva om sorg.
Ang kommentarer: Att man ibland som Erik gjorde, tar bort en kommentar som man efter en stund känner var lite förhastad måste väl få vara ok och inget att raljera över, när det handlar om tyngre ämnen än att skrika Kuken, typ...
Instämmer i frågan vad spelar det för roll om han förankrat annonsen hos alla släkt och vänner?
Peace.
Jag förstår det 'komiska' i inlägget, och det provokativa i annonsen, och tycker man ska få skämta om det mesta, jag tror det i många fall kan underlätta vardagen när man kan få lite distans till det hela, bland annat med humor.
Humor-tabuer, de som delvis har fallit är väl invandrarskämt och skämt om handikappade/funktionshindrade. Beroende på finessen, men kanske främst avsändaren. En blatte kan ju dra grova blatteskämt som inte en svenne kan?
Men, kom att tänka på Jesper Odelbergs skämt, typ: "När jag kom på flygplanet stirrade folk som faan, jag vet inte om det var för att jag satt i rullstol, för att jag är CP-skadad och har tics, eller för att jag hade flygkaptensuniform på mig."
Love!
Isabella: Jag förstår det 'komiska' och poängen i inlägget, med klassikerförslagen, men vad är det komiska i annonsen som jag inte fattar?
"Edgar Stööp" är ju lite götteborrg iaf ; -)
Min familj satte in en jättefin minnesannons (eller vad man nu ska kalla det) tio år efter att vi förlorat ett barn och syskon. De där tio åren kändes lagom, men ska jag vara ärlig så minns jag faktiskt inte vad det stod i den.
Det låter hemskt, men det där var så jobbigt att jag bara klippte ut den, lade undan den och sen inte tänkte på den mer. I alla fall försökte.
Godiva: Hm. Det är lätt att förstöra humorn om man börjar förklara den. Men så här ser jag det. Att två år (inte ett, inte fem eller tio år) efter att en 104-åring(!) gått ur tiden sätta in en dödsannons med en text som ger intryck av att de anhöriga inte gjort annat än vankat fram och tillbaka och kvidit "Varför?" i stället för att vara glada och tacksamma över det långa liv kvinnan ändå fick. Det blir ohjälpligt komiskt. Jag tycker det är lite konstigt att inte fler ser det.
Godiva: Förresten, vill man förmedla en känsla av sorg ska man akta sig för att överdriva. Med onödiga förstärkningsord kan man lätt skjuta över mål. "...av stor sorg och oerhörd saknad". Fokus blir på de anhöriga. Inte på den avlidna.
(Det var jag som tog bort min kommentar här ovan. Ville justera lite.)
Död och sorg har aldrig varit tabu i humor.
Vad förvånad jag är. Och vad intressant det är. Återkommer.
Erik: Du har nog rätt, åtminstone vad gäller död, men sorg?
Isa: Jag är nog för trög... Men håller helt med om att förstärkningsord försvagar.
Läste den här buskisen på en hästblogg idag:
"Så berättade han att för många år sen hade han känt sig lite dålig. Och gick till doktorn. Och doktorn konstaterade, “Lasse, du har bara en dag kvar att leva”. Gick hem till Liz och berättade den tråkiga nyheten. På kvällen när de satt i soffan, frågade Lasse, “Liz, nu när jag bara har en dag kvar på planeten, kan vi inte ha en het natt som förr i tiden?”. Liz tittade på honom, “det är lätt för dig att säga, du ska ju inte upp imorgon”."
Datorn jiddrar. Dubbelpostade och skrev fel ovan.
Jag tror inte att sorg är tabu att skämta om, men jag tror att det är svårt att skämta om eftersom det helt enkelt är något som inträffar efter vår värsta skräck: döden. Hur skämtar man om sorg så att det blir roligt? Jag tycker att den här minnesannonsen var ett bra exempel på när det fungerar. Den ÄR rolig. Problemen uppstår när man skämtar om densamma på internet, världens största anslagstavla. Då kan det goda köksbordsskämtandet glida över till något hänsynslöst. Riktiga människor exponeras, och även om deras sorgeyttring kan upplevas som underlig, platt, klichéartad eller vad man nu väljer att racka ner på, så är det en sorgeyttring som springer ur en personlig sorg. Och bakom den finns en historia vi inte känner till. Jag kan ganska lätt komma på några scenarion där Jan-Eriks i förstone komiska reaktion faktisk har täckning. Och är det så, då har man plattat till honom och flinat åt hans sorg. Det behöver inte vara så, men det kan vara så, och eftersom man inte vet är det knepigt att skämta om det just på internet.
Erik: Måste säga att jag håller med dig här. Humor i all ära, men mänsklig hänsyn, speciellt när det gäller enskilda - namngivna - privatpersoner, måste gå först. Väl argumenterat! Du är en klok prick. (Men jag kommer ändå att lämna över annonsen till den gamla damen som samlar på roliga dödsannonser, och i största hemlighet ska vi sitta och fnissa åt den vid kaffebordet.)
Godiva: menar du alltså att kuken inte är ett tungt ämne?
Snook: Inte i alla fall.
Erik: Klokt tänkt och skrivet som bara den.
Erik: jättebra! Fattar precis och håller med såklart, men kan ibland inte hålla mig. Och med Emil i färskt minne körde jag bara. Varför skrev du inte detta från början?
Godiva: Tycker du också att annonsen är rolig?
Isabella: Skönt tant, hälsa!
Peter: Först magkänsla att något är fel. Sen måste man formulera det. Ibland tar det tid. Det är därför jag inte gillar internet alla gånger.
Spontant: nej.
När jag tänker efter: nej.
Däremot ditt inlägg med "Du rycktes ifrån oss allt för tidigt!"-vinklingen var rolig. Jag förstår poängen.
Men jag hoppas att inte Jan-Erik & Astrid googlar sig själva...
Raljant var det, Mr Barlach.
Skönt att veta att det finns fler spontantriggerspastiker därute.
Jag tyckte din komment var hemsk.
Liksom du min.
Tänkte efter efter - inte före
Peace?
Please peace!
Om du menar kvinnan som gör sig lustig över min familjs namn (ja jag har sett bilden på henne med min pappas dödsannons) så är det inte ett dugg kul för anhöriga. Min pappa dog hastigt, vilket var mycket traumatiskt. Och det gör fortfarande ont hos mig. Det är respektlös och hon borde skaffa sig ett liv istället.. Hälsning Susanne Stööp!!!
Skicka en kommentar