Jag var på
stranden idag med
Jonna och
Vera. Det är en mysig strand längst ute på Elfvik, Lidingö med blandat sten, sand och klippor.
Där var även två rotweilers. Vi kan kalla dom
Rotweiler 1 och
Rotweiler 2. Rotweiler 1 satt intill husses och mattes sida. Den hade så tight lina som behövdes, den badade (fortfarande i kontrollerad lina) bara när ingen annan badade (den gillade att leka med en röd tennisboll som husse kastade). Hunden var alltigenom charmig och tydligt väluppfostrad.
Detta är en strand som hundar får vara på. Till historien hör att häromdan var vi på samma strand tillsammans med bland annat en schäfer. Schäfern skällde när vi kom, varpå husse kom fram direkt och berättade att schäfern hette
Kajsa och inte var farlig. Kajsa var 13 år och hade aldrig attackerat någon. Vi behövde alltså inte vara rädda. Allt var coolt och efter en sådan föredömlig presentation av hunden delade vi gärna strand.
Så till idag.
Rotweiler 2. Mycket glad och exalterad över att vara vid stranden. Damen till matte rörde inte ett finger eller gjorde nånting för att hunden skulle vara tyst. Eller för att den i tid och otid inte skulle springa ner till vattnet och skälla på vågorna eller dricka vattnet. (Obs: jag har ingenting emot hunden, vår hund Bruno beter sig liknande vid vatten - därför tar vi sällan med honom på offentliga badställen!)
Vid ett tillfälle skulle Vera bada och simma med sin mamma som var ute i vattnet. Då sprang hunden i en för lång lina fram till Vera (som ju själv är hundägare och hundälskare). Vera blev inte rädd, utan snarare glad. Den fullvuxna Rotweiler 2 och Vera hälsade, men hunden hoppade då plötsligt upp på med sina framtassar på Veras axlar och innan jag hann rusa fram föll Vera handlöst baklänges mot klippor och vassa stenblock.
Jag blev fruktansvärt rädd, inte för att hunden gått till nån typ av attack (den var uppenbart snäll och glad och jag är uppväxt med hund och ser skillnaden på en glad och en aggressiv vovve, därför stoppade jag inte min dotter), utan för Veras fall. Jag såg inte hur hon landade, så för några hundradelar av en sekund var jag osäker på om min dotter slagit bakhuvudet mot klippan eller på annat sätt gjort sig illa. Jag kastade mig fram emot Vera och Rotweiler 2, samtidigt som jag instinktivt skrek:
"Håll in hunden, käringjävel!" Det visade sig att Vera var okej, damen mumlade några bortförklaringar att hunden var en valp och älskade barn, medan hon drog in den och allt var kaos. Jonna kom ur vattnet och jag tröstade Vera som var mest chockad över att jag hade skrikit så fult och argt. Jonna och damen dividerade. Att hunden var en valp, förklarade ju beteendet. Hade jag vetat att hunden var en valp, och därmed i en kärleksfull handling kunde hoppa upp med framtassarna på Veras axlar, hade jag inte låtit Vera gå fram till den. Men jag visste inte det. Men det visste damen till matte. Men hon sa inget. Och höll inte koll.
Väldigt snart vändes naturligtvis opinionen emot mig. För att jag hade skrikit
"Käringjävel". Damen reagerade starkt, trots att jag nästan omedelbart sa:
"Jag ber naturligtvis om ursäkt för ordvalet. Men jag blev rädd och vidhåller att du måste hålla bättre koll på hunden."Det var lönlöst. Allt kokade ner till att jag sagt "Käringjävel." Ingen på stranden visade oss vår sympati, jag hade bränt rätt mycket retorik-krut på min svordom, Jonna kunde inte gå in så hårt som hon velat i hundkutymdebatten, eftersom hon också tycker att det är åt helvete att säga käringjävel till folk man inte känner. Damen kunde spela martyr för alla förbipasserande och det var vi som lämnade stranden först. Just då var jag så frustrerad, så jag sket i vilket. Nu är jag ledsen att jag och min familj inte stod upp bättre mot en ansvarslös och feg hundägare. Oavsett mina idiotiska ordval.
Det som i efterhand ändå tar mig hårdast är att damen inte bad Vera om ursäkt och kollade att hon var okej. Bara för att hennes korta stubin-pappa sa käringjävel. Det stör mig fortfarande att hon lät mitt beteende gå ut över Vera.
Jag tycker det är dumt att kalla folk för käringjävel. Det tycker jag verkligen. Därför bad jag om ursäkt omedelbart.
Jag tycker också att det är dumt att ha hundar i för lång lina, så att dom kan hoppa upp på barns axlar, så att de ramlar handlöst baklänges mot vassa klippblock. Och damen som ansvarade för hunden har fortfarande inte bett om ursäkt. Kanske för att hon är en käringjävel?
Vad vet jag, vad tycker ni?
Sist jag gjorde Östergötland, för en vecka sen, var jag på charmiga Bondens i Söderköping och spelade (klicka på bilden för recension ovan).
