Nu drar vi till Dubrovnik!

Var på skrivresa i Sörmland i tre dar

Det här är vad jag lyckades skrapa ihop.

Men nästa vecka ska jag till Dubrovnik och då lovar jag tokblogga.

PS: Klicka på "OK" i bilden om ni vill veta vem jag åkte på skrivresa med...

Roligt med en fläskkotlett som ser ut som en gris

Mmm...

De glömde ett i

Vad ska det bli av den här liraren tro?

Obs: även denna fantastiska bild är tagen av den fantastiska styvdottern!

Felicia

Imorgon lördagen den 8 maj (bröllopsdag) är jag gäst hos den sköna Anders Lundin i radioprogrammet Felicia.

lördag 8 maj 12.03 P2

ps: i vanlig ordning kommer jag inte lyssna själv, men det kändes bra när vi bandade.

Årets lag...

Dagens outfit

Har man kaninpyamas måste man ha morotsnapp...

Min andra krönika för tidningen Aktiva

Datorn har ju krånglat och varit på reparation, men här är krönikan som jag skrev i februari. Varsågoda!

BJUDA PÅ SIG SJÄLV

Efterrättsbäbisen – så kallar Jonna sin fjärde, min andra och vår sista. Efterrättsbäbisen Signe föddes fredagen den 5 februari i år. När hon var tre dagar gammal skulle hon ta ett så kallat PKU-prov. Ett litet stick i handen för att sno lite blod. Två barnmorskor delade på uppgiften. Lilie från Norrköping och Berith från Umeå skulle på rutinuppdrag.

Som föräldrar hade vi efter några dagar i barnavården träffat lite olika typer. De allra flesta sköna, men även de där, ni vet, besserwisseraktiga figurerna som efter minsta misstag reagerar blixtsnabbt med en bortförklaring kryddat med lite översittarmummel. Det känns som att sådana människor tror att "bjuda på sig själv" betyder att de ska bjuda på en första tugga på sig själva i väntan på att bli uppätna. Jag vet att det bara handlar om deras dåliga självkänsla, men jag retar mig ändå till vansinne på dem.

Lilie började. Signe skrek till som besatt när nålen stack in under huden. Jonna tok-ammade och Signe lugnade ner sig. Men Lilie fick inte ut något blod hur hon än vred och vände på den mikroskopiska nålen. Efter ett par minuter gav Lilie upp. Hon var tvungen att göra ett nytt stick. Samma procedur igen. Jonna ammade och Signes skrik stack som nålar i två föräldrahjärtan.

Fortfarande inget blod och efter två gånger gav Lilie upp och lämnade över uppgiften till Berith. När även hon misslyckades började vi bli lite oroliga på riktigt. Det gick heller inte att ta miste på Lilies och Beriths frustration över att behöva plåga den lilla.

Berith värmde Signes hand extra länge, koncentrerade sig noga och… det funkade! Alla pustade ut och Signe hamnade i PKU-registret.

Stämningen hade kunnat bli vidrig i det där rummet. En tredagars som förnimmer svår onödig smärta, två lätt hariga föräldrar samt två yrkesmänniskor som misslyckas upprepade gånger i sin profession.

Men det blev aldrig dålig stämning. Nästan tvärtom. Tack vare supersköna Lilie från Norrköping och Berith från Umeå. De skyllde aldrig ifrån sig, de bjöd på sina misslyckanden och konstaterade självironiskt åt att de kunde ju inte gärna kalla in en tredje barnmorska eftersom de själva var två av de mest äldsta och mest rutinerade. Denna ödmjukhet gjorde ju i sin tur att jag vågade skämta. De skrattade när jag förklarade att Signe i framtiden kommer ”få ångest när hon hör östgötska”, att ”ni kommer inte kunna sova på två dygn” och ”när vi kommer på nästa kontroll hoppas jag att man kallat in de riktiga proffsen – undersköterskorna”etc.

Jag hoppas att Signe tar med sig en av livets viktigaste lärdomar som blev så tydlig i det där lilla provtagningsrummet högst uppe på underbara BB Stockholm. Jag lovar dig Signe, vår kära efterrättsbäbis, att vi ska göra allt som står i vår makt för att se dig när du vill bli sedd, lyssna på dig och uppmuntra dig när helst du behöver. Särskilt när du misslyckas. Vi ska ge dig så mycket självförtroende, självtillit, självkänsla att du svämmar över och börjar självproducera allt möjligt gott som börjar på själv.

Så att när du sedan kliver ut i livet alltid vågar bjuda på dig själv.

Peter Barlach

Bilden är blogg-bonus, s.k. blonus.

Jonna firar Signes första derbyseger!

Jag hade glömt hur skönt det var.

Oremos vänsterskott fick mig nästan att glömma mitt eget ryggskott...

Ryggskott & Rethosta

Kondoleanser emottages tacksamt!

Dagens Jonna

"Det passar ju bra med en efterrättsbäbis som är söt som socker."

Var på loppis häromdan

... och upptäckte att barnbokstitlarna var mer dynamiska och mångbottnade förr i tiden.

Plinka lilla stjärna

Bland det roligaste i vardagslivet för tillfället är att spela piano med Vera.

Hon har världens finaste pianofröken och jag coachar villigt mellan lektionerna (jag kunde inte heller spela piano förut, men lär mig parallellt med Vera). Det roliga är att det ger resultat. Jag tycker Vera är superduktig. (Jag kanske är en dum, blind och döv och bara upp över öronen förälskad i min dotter, men jag anar fan i mig en viss musikalisk talang här.)

Det känns som att det enda problemet är att om jag går på för hårt. Det är ju skräcken. Tänk om hon tröttnar för att jag är för tuff. Missförstå mig rätt, jag är världens mest uppmuntrande och positiva pedagog, men det är klart att när man fått en ny läxa och den känns oöverstigligt svår och pappan "tvingar" en att spela, då kan man ju ruttna för mindre. Jag hörde om en pappa på ön som har en superbegåvad piano-son som vägrar lira och insider-info säger att det beror på att farsan var för krävande. Jag vet inte, jag vet bara att jag måste pusha Vera för annars skulle hon inte spela öht. Så, skulle jag gå med hennes omedelbara önskan, skulle hon inte orka sig över tröskeln att lära sig låten och då skulle hon tröttna bara därför. I slutet av veckan när hon kan läxan är det nästan nerförsbacke till pianot.

En mycket svår balansgång att gå, men det känns värt det, för jag kan inte tänka mig en finare present att ge sitt barn än att de kan behärska ett instrument.

Nån som har några tips? Jag skulle gärna höra storys om både dåliga och bra erfarenheter om sånt här, från såväl sin egen barndom som sina avkommors.

Medan ni funderar kan ni höra Vera kämpa sig igenom Blinka lilla stjärna...

(... som hon för övrigt spelat och sjungit en gång förut här på bloggen.)

Jag har fått tillbaks min dator!

Lovar att återkomma med en rapport från Super-Dave om vad fan det är som har hänt. Klart är bara att jag precis som med hunden köpt måndagsexemplarens måndagsexemplar...

Mitt pov

Tog som sagt passfoton häromdagen

... på två fula döttrar...
... utan inbördes ordning.

Vera har ett viktigt meddelande för ikväll...

Mitt liv som hundägare

Signe posar för pass

... medan Jonna visar hela sin skärm.

Jag lyfter på hatten för Frans!

Älskade Frans Haraldsen fortsätter att visa att han är en av Sveriges två bästa trubadurer. Ikväll torsdag har han releaseparty på Mosebacke kl 20:00 för en platta som jag haft nöjet att tjuvlyssna på, den är sjukt bra. Alltså jag menar att den är bra på riktigt. Helt galet bra. Le åt det, heter plattan.

Läs mer här.

Och så bloggar han bra också.

Vi ses ikväll!

Ibland när jag bloggar blir det fel

Särskilt när jag har mitt kreativa någon annanstans. Nu är jag rätt uppslukad av en annan skrivgrej och jag har kasst splitvision. Och så tänker jag såhär en förmiddag: Men för fan Peter, du måste ju blogga! Och så hittar jag den gulliga gamla bilden på Vera där hon vid fem veckors ålder skulle ta ett passfoto sommaren 2002 och landar i Nice mjukt och fint som en Bengt Dennis typ. Inga konstigheter, hon är fem veckor på kortet. Det var innan mobilkamerorna slog igenom, så det finns inte så många bebisbilder på henne.

Signe, däremot är extremt väldokumenterad och så ville jag lägga ut en speciell bild på henne (bilden är fö tagen av en av världens två sötaste styvdöttrar) för att jag tyckte bilden var magisk. Ljuset låg fint och hon råkade le just där och då.

Men så gjorde jag det här hyperslarviga inlägget på tjejerna och skrev att Signe var sötare för att ha nånting att skriva. Jag skrev inte att det var för att hennes foto inte var ett passfoto och att hon var fyra veckor äldre när bilden togs och att den största skillnaden som händer mellan fem och nio veckors ålder i min bok, det är att de lär sig att le. Det skrev jag inte. Jag inbillade mig att det skulle framgå och att ni bara skulle se att de var gulliga och lite lika.

För mig var det uppenbart att det var det det handlade om, att Signe var en månad äldre och log sött på bilden. Jag har inte ens tänkt tanken vem som är sötast i verkligheten. Jag tänker inte så. Dom verkar hyfsat normala och glada och nyfikna och sociala och det räcker för mig.

Även om jag tycker att en och annan kommentar var en enorm överreaktion och övertolkning är jag ledsen om jag provocerade någon, det var inte ens meningen i det här fallet.

Till sist:

Eventuell skönhet på ett fotografi ligger i betraktarens ögon...

Signe och Vera, Systrarna sisters

... och när bilden tas.

Ekvation

Dålig vuxenblogg = bra ungdomsroman?

Läste nyss kommentarerna under mitt inlägg om Systrarna sisters. Är mycket förvånad över vissas reaktion. Återkommer snart.

Inget nytt inom Stockholmsidrotten

Djurgårn laddar för att krossa HV i finalen...

... Professionella Bajen annonserar om en seriepremiär där bäst före-datumet redan gått ut...

... och Gnaget ligger på nedflyttningsplats i Allsvenskan.

Inget annat har hänt va?

Still going

Systrarna sisters

Vera, 5 veckor, söt och nöjd

Signe, 9 veckor, lite sötare, lite nöjdare

Sånt här gillar jag!

Spana in Ola.

Glad påsk igen!

Jag och "Lillen"

Jag träffade den dubble Europamästaren i tungviktsboxning Anders "Lillen" Eklund en gång. Det var en vårdag i maj 1993. Det stora underhållningsprogrammet i SVT hette 7-9 och de skulle denna lördag anordna ett slags melodifestival. Kända populära svenskar skulle sjunga gamla svenska schlagerklassiker. Arne Weise sjöng Främling, Johanna Westman typ Waterloo osv.

Lillen och programledaren Jan Trolin skulle sjunga klassikern: Det börjar verka kärlek banne mig. Tyvärr blev Jan sjuk samma dag och de panikringde in den gröna programledaren Peter Barlach, som i en bandad version sjöng låten tillsammans med Lillen.

Jag minns att Lillen var snäll, varm och blyg och att de hade anpassat tonarten till honom. Den gick mycket mörkare än originalet och jag som hade en timme på mig att repa in låten blev lite förbryllad. Hur som helst vi satte den på tredje tagningen, fast Lillen lärde sig aldrig att sjunga konverserade, han envisades med att sjunga konvorserade och jag fick "påminna" honom att han skulle lägga armen om mig i slutet av låten genom att trycka till lite mot hans väldiga axel.

I övrigt gick det bra och mäktiga Lillen hissade mig på slutet och vi kom 5:a (femma) tror jag.



När jag tittar på videon idag fattar jag inte att vi inte vann...

Glad påsk!

Teknisk teknik

Idag kanske jag får tillbaka min dator efter tre veckor.

Då pajar min iPhone.

Är det jag eller ALLA tekniska prylar jag köper som är måndagsexemplar undrar man då...

Arn som barn

Såhär kul har vi det på Godivas kalas!

Tror och tror...

Jag hoppas att det är ett misstag. Eller, Lovely G?

Supersötasilkesigne

Tack söta Isabel för den fina silkesmössan! Man kan bli antroposof för mindre.

Tänkte hon månne på wienerbröd?

Vid frukostbordet härom morgonen:

Vera

Pappa, visst stavas bowla med w?

Pappa

Ja! Hur visste du det?

Vera

Vi har börjat med w i skolan.

Pappa

Vad duktig du är!

Vera

Och kringla.

Pappa

Vadå?

Vera

Kringla stavas väl med w?

Pappa

Näää...

Vera

Nähä. Då var det nåt annat.

Är det ett fotomontage?

Ja anonym, det är det.

OBS till er andra: Föreställningen i Huddinge är flyttad till 31 augusti! Ska det skjutas fram ska det skjutas fram som jag brukar säga.

Heliga i Huddinge

Nu på torsdag den 25 mars spelar jag Heliga familjen i Huddinge.

Kl 19 i Centrumkyrkan (arrangören betonar att Centrumkyrkan är en före detta baptistkyrka som nu tjänar rollen som kulturscen) Karin Boyes Backe 2-4

Läs mer om föreställningen här!

Och om evenemanget här!

Välkomna!

All teknik kan dra åt Helsingland!

Försöker blogga med bild från iPhonen men det funkar inte. Då har jag ändå köpt den lite dyrare 22-kronors Blogpress-appen för att få det att funka att bildblogga.

Nån som kan hjälpa mig här? Vad gör jag eller internet för fel?

I övrigt drar jag till Söderhamn i eftermiddag och pratar lite om mina böcker. Tänkte faktiskt läsa lite ur den jag håller på att skriva nuförtiden. Det blir läskigt. Och kul. Läskigt och kul, det är väl det man vill att livet ska va.

Om bara tekniken kunde funka.

Har fortfarande ingen dator

Men vill bara säga att, såhär innan säsongen börjar, att det kommer bli en fantastiskt otippat framgångsrik säsong för Djurgården.

Ok?

Barlach Obama

Jag har ingen dator

Den har kraschat igen.

Den här gången har jag gjort backup men innan jag ser att det funkar är jag orolig i magen.

Det här skriver jag tex på min frus dator.

Tack, men jag känner ändå bara fan.

Snödroppen...

... som får vårbägaren att rinna över?

Klippa av nagelsträngen, del 2

Nej, för fan inte ska Jonna sluta amma, det är bara coolt att kolla om jag kan kliva in på längre pass. Inte bara styrd av hungern.

Lilla Signe fattade den grejen också direkt.

Otrolig känsla!

Det finns sorg och så finns det sorg, del 2

Jag kan erkänna att jag är en jävla sorgdiva och jag kan erkänna att jag var i raljantaste laget i mitt förra inlägg. Och jag ber om ursäkt om jag trampat någon på tårna. Ok?

Men det blev bara så absurt när jag samma dag som jag får reda på att en 35-årig bekant, nybliven pappa, hängt sig läser den stora dödsannonsklyschan Du fattas oss om en 104-åring som varit död i två år. Ni som kastar sig över idioten som "dömer över andras sorg", ser ni inte den makabra humorn där i alla fall?

Och Erik som först hakar på raljerar med och sen stryker sin kommentar och skriver:

"... vi vet inget om personerna bakom annonsen, och på vilket sätt den avlidna har varit viktig i deras liv. Som om sorg vore möjlig att bedöma i enskilda fall och därmed kan den inte längre få vara personlig."

Nej, jag vet ingenting om personerna bakom och självklart går sorg inte att mäta annat än personligt och individuellt. Och självklart får alla göra som dom vill! Det är bara det att hur mycket jag än saknar de få i min släkt som fått leva sitt liv utan att dö i förtid, så överskuggar det aldrig lyxen jag känner över att de fick leva livet ut. Jag tror att många glömmer bort det. Och tror du att Jan-Erik har förankrat denna annons hos alla "släkt och vänner" som han skriver under med?

Eller är det kanske som Hosanna skriver:

Förmodligen någon klåfingrig begravningsentreprenörsvän som tutat i dem vad de skulle skriva och som säkert två år efter väl förrättat värv får provision.

Och hur personligt är det med en "In memoriam" i DN? Jag vet inte. Alla ni som förlorat nära och kära och supergamla, hur många av er har satt in en minnesruna två år senare?

Och som svar på Godivas fråga:

Är det förresten så att död och sorg är ett av de sista tabuerna att skämta om?

- Ja, det verkar ju så.

Det finns sorg och så finns det sorg

In memoriam är ofta mer gripande än dödsannonserna tycker jag.

Man kan läsa om föräldrar som aldrig kommer över sina barns bortgång. Jag minns fortfarande orden: Vi visste inte att du skulle vara död så länge, flera år efter att någon 15-åring dött i en olycka. Så sorgligt att håren reser sig.

Jag själv satte in en annons på min mammas 20-årsdag som död. Älskad saknad är enkla ord som klingar fint in i evigheten tycker jag.

I dagar som dessa när alldeles för ung fin varm bekant äts upp av mörkret och tackar för kaffet frivilligt och några livskatastrofer tornar upp sig och påminner mig som alltid om min egen, kan jag inte låta bli att undra lite över nedanstående Jan-Erik, släkt och vänner.

2 år av stor sorg och oerhörd saknad. Minnet av dig kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan. Du fattas oss

Jag förstår er verkligen, Astrid blev ju bara 104 år. Hade hon levt idag hade hon varit 106. Alla mina sympatier till er.

Jan-Erik, vad hände med klassikern:

Du rycktes ifrån oss allt för tidigt!

eller varför inte:

Som en liten ängel
Du till oss kom,
log och vände hastigt om

Det är så sorgligt det här. Förstår ni inte? Astrid fick inte ens bli 110!

Lilla Signe

Vi var hos BVC i fredags och det visar sig att Signe växer så det knakar. Hon har vuxit hysteriska 5 centimeter på tre veckor! Dom säger att det är normalt, jag säger att det är helt galet. Fattar dom inte, 5 centimeter på tre veckor blir ungefär 85 centimeter på ett år, vilket medför att när hon firar sin ettårsdag kommer hon vara 136cm. Redan då är hon längre än Vera!

Och tänk om det fortsätter så här. När Signe är två år kommer hon att ha vuxit om mig och på sin 13-årsdag är hon drygt 11,5 meter. Hon kanske kommer att vara lite utanför, eller ska jag säga ovanför, men hon lär ju definitivt inte vara mobbad och jag kan be henne putsa flaggstångsknoppen.

När hon är 70 år kommer hon vara typ 60 meter lång och vem vet, till slut kanske hon blir lika lång som Kaknästornet.

Närå, jag bara skoja. Efter 70 brukar ju människor snarare krympa än växa, så längre än 60 meter tror jag inte att hon blir...

... lilla Signe.

Neeej, han blev träffad i Göteborg!!!