"Jag skulle bara stanna och äta lite myror"

Jag älskar den här historien!

När jag första gången läste om den i Aftonbladet (kvällstidningar är också människor) idag, satt jag på en japansk krog i lunchrusningen och började gråta ohämmat för mig själv. Vid middagen berättade jag den för barnen, som blev så fascinerade och ställde så mycket följdfrågor att det slutade med att jag läste högt ur DN för dem. Inatt när jag vaknade, fast jag borde sova, gick jag upp och tittade på SVT-klipp på nätet bara för att få se rörliga bilder. Jag har till och med läst klipp från Norrbottenskuriren för att få suga i mig så mycket som möjligt av denna svindlande lilla sannsaga.

Ni kan den va? Sebastian, 10 år är uppe på fjället ("Prinskullen" - fan vad jag älskar Norrland!) med sin skolklass, men på väg ner blir han trött, så han tänker att han bara ska göra en liten avstickare till en myrstack, eftersom hans morfar har lärt honom att myror är energirika. När han är klar med sin lilla myr-expedition är skolklassen borta. Sebastian genar för att hinna ifatt sina lärare och kamrater, hittar dem inte, springer uppåt för att kunna se bättre, ser dem inte, panikar, börjar springa fram och tillbaka tills han inte vet vad som är upp eller ner längre.

"Och så kom dimman och tog mig", förklarar Sebastian i efterhand.

Han ropar omvartannat på sin skolklass och på hjälp, men mest ropar han på sin mamma. Inget svar. Mörkret, hungern och kylan kommer. Men istället för att paniken tar över - som för 9999 av 10000 - tioåringar, så kommer morfars ord och kunskap till honom.

Sebastian lugnar ner sig och börjar tänka logiskt. Han söker skydd under några stenbumlingar, käkar blåbär (ett av de näringsrikaste bären skogen visste han, visste inte jag), myror (se ovan) och försöker röra sig för att hålla värmen. I ryggsäcken ligger spaghetti och köttfärssås, men den på alla sätt iskalle lille killen tänker att han ska spara den maten så länge som möjligt!

Att han var rädd är det inget snack om. Han berättar efteråt att han är färgblind, vilket gjorde att han i början av kvällen såg björnar överallt hela tiden i alla skuggor.

"Men till slut förstod jag att det inte var det. För om det varit en björn hade han ju redan känt min vittring och sprungit efter mig."

Ni hör vilken kaliber det är. Tänk också på att det nu regnar snöblandat och är 3 plusgrader.

"Jag fick nästan panik av ljuden, men jag var ju tvungen att hålla mig lugn, annars hade det inte gått bra. 'Ta det lugnt', brukar morfar säga."

Han använder ryggsäcken som kudde i sin lilla grotta (som han såg till var för liten för björnar, för stor för ormar, men perfekt för honom). Man kan bara tänka sig vilka resor hans fantasi tar med honom på. Hans ben domnar och han berättar att han skriker rakt ut i mörkret:

- Mamma, mamma. Jag vill att du kramar mig mamma!

Till slut somnar han och vaknar av en helikopter i gryningen. Han väntar tills det det är ljust innan han söker upp en mer öppen plats där han vet att han kan bli hittad.

Resten är bara solsken. Polisschäfern Yngve nosar upp honom, han får åka helikopter ner till familjen, han får krama sin mamma och sin morfar, han blir hjälteförklarad som en superscout och intet öga torrt!

Som förälder är ju den här natten en skräck värre än döden. Och när mamma Gudrun kanske överhör på nån polisradio på morgonkvisten, efter 0,0 minuters sömn, nånting i stil med att "vi hitta grabben, han lever och mår bra" måste det pricka den största lyckokänsla en människa överhuvudtaget är kapabel att uppleva.

"Det var helt otroligt att få se honom med egna ögon, välbehållen. Han var lite kall och tilltufsad. Men han var hel", sa hon i en intervju. "Jag är så stolt att jag inte med ord kan beskriva. Så handlingskraftig och trots att han var så rädd så vände han det till att göra något konstruktivt."

Så inihelvete vackert. Ändå är det inte Gudrun som förälder som jag identifierar mig med och som får mig att gråta floder över en kvällstidningsartikel på en lunchkrog i Stockholms stad. Det är inte heller morfars norrländskt konstaterande: "Han är verkligen duktig" eller polisens, räddningstjänstens och militärens alla lovord över hur extremt föredömligt Sebastian har skött sig vilse i skogen. Det är nog inte ens bilden ovan (Roland S Lundström, Norrbottenskuriren), som jag inte kan titta mig mätt på, som får mitt bröstben att vibrera och bulta av djupaste glädje och gråt.

Jag tror att varför jag älskar den här historien så mycket beror på att jag råkar veta hur det är att ligga som en liten pojke på natten och vara jätterädd och ropa på mamma rakt ut i mörkret. Tack vare historien om Sebastian som gick vilse däruppe på Prinskullen, fick jag också veta hur det känns att krama henne morgonen därpå.