Ensam trubadur söker

Igår sprang jag in i Kalle Haglund (han är en riktig svensk mästare, okej bara i poetry slam, men ändå, han har ett SM-guld!), hans keyboardist Markus Jägerstedt (han jobbar med Robyn och Madonna och ibland får han inte beställa på krogen för att han ser full ut, fast han är spiknykter) och deras chaufför/turnéledare/tekniker John (jag har också jobbat med John och han är nog Sveriges mest talangfulle ljudtekniker men liiite för ofta hör man skämtet: "Men vad vet jag, jag är ju bara tekniker..." (Jag har inte brytt mig om att ta reda på hans efternamn, han är ju bara tekniker...)).

De är ute med en annan riksproduktion och eftersom de var på väg till Jokkmokk och jag på väg därifrån råkade vi råkas i Luleå.

Och fatta hur glad jag blev! Jag tvingade dom att festa, trots att de var aströtta. Vi åt middag tillsammans, vi drack öl och tjuvrökte på mitt hotellrum, vi bastade, vi förfestade lite till hemma hos mig, och vi gick på en krogrunda.

Vi berättade bisarra turnéminnen för varandra, jag fnissade åt deras turnélall, vi skålade, skämtade, kramades och hade hur härligt som helst. En av höjdarkvällarna på den här turnén!

Nu har det underbara gänget åkt till Jokkmokk medan jag ensam sitter på mitt hotellrum och skriver det här i väntan på att alkoholen helt ska gå ur blodet, så att jag kan enmansköra 37,4 mil i min gröna fetvolvo till Örnsköldsvik, där jag ensam sätter mig på en sportbar och tittar på Sverige-Portugal för att imorgon ensam gå runt på stan och sedan spela min enmansföreställning innan jag på måndag kan enmansköra 53,3 mil hem till min saknade familj.

Har jag sagt att jag älskar att vara ensam?

Men tro mig, älskade bloggläsare, såväl nya som gamla, utan er hade det här varit fan så mycket tuffare. Jag älskar er!

Nu drar jag till Foppaland!