Femkilometersspåret i Stockby, Lidingö

Femkilometersspåret i Stockby.

När sommaren är slut och turnén tar vid runt den 15 september ska jag under 25 minuter.

Fram till dess kommer denna blogg att handla till en alldeles lagom liten del om mig och femkilometersspåret.

Idag sprang jag på 28:21. Årsbästa med 29 sekunder. Ändå fruktansvärt långt ifrån. Mitt pers, som jag tog när jag var som mest vältränad för två år sedan, ligger på 25:40. (Då sprang jag dessutom - fick jag reda på häromdagen - en genväg på slutet, tack vare dålig skyltning.)

Kampen mot mig själv, klockan och helvetesbackarna i Lidingöskogarna... kan börja!

Peter Barlach 10 år - "Gästinlägg"

Hittade häromdagen en magisk påse på vinden med gamla foton, almanackor och dagböcker (med små halvfärdiga anteckningar bara, jag har aldrig lyckats skriva dagbok, det kommer snart framgå varför).

Jag är svår nostalgisucker, så jag tog såklart ner hela påsen (har en känsla av att det kommer märkas den närmaste tiden).

Idag hittade jag nedanstående dagboksförsök från den 23 juni 1978 (jag var 10 år). En av kanske tio anteckningar på hela det året. Samtliga ungefär lika välskrivna, personliga och själsligt heltäckande:
PB Vaknar Kl 7.55 och sen går han ner och tittar på klockan
Kl 8.15 Börgar packa o städa
Kl 8.30 Slutar stadä
Kl 8.32 Skriver dagbok
Kl 9.00 PB tittar på tv

28:21

Inte det värsta i världen

Jaha, så var man internationell författare.

Jag skulle hämta ut ett paket på posten idag och döm om min förvåning när den innehöll 5 ex av min danska variant av Inte bara tennis.

Jag kan tycka vad jag vill om den danska titeln och omslaget, men att hålla den på riktigt i sin hand är en mäktig känsla och den första meningen tycker jag redan känns som en klassiker: "For en gangs skyld fungerer min baghånd."

Rena rama danskpoesin!

Men inte ska jag sitta och tjuvhålla på alla fem!

Det här är ju en jävla fucking tävlingsblogg numera, så att den som i kommentarsfältet på danska bäst kan motivera varför den vill ha ett signerat exemplar av nummer 1 av upplaga nummer 1 av Det værste i verden vinner det.

Norrköping i 10 bilder

På det kortaste av varsel bestämdes att jag utan vare sig tåg- eller match-biljett skulle åka till Norrköping, för att se Norrköping-DIF i den allsvenska fotbollspremiären.

Jag hann med tåget på håret och väl framme i Norrköping var det taxi i ilfart till arenan. En Pekinganka lotsad av en Bolibompadrake körde som en Gudinna på småvägarna genom stan.
Tack vare henne hann jag fram till "Parken" i god tid och fick tag på biljett till både mig och Jack.

Väl inne på stadion bjöd arrangören asfalten på innerplan på ett mäktigt tifo...

... alltmedan den enorma hemmaklacken skanderade "Kämpa på - IFK" och andra moderna ramsor.

Tyvärr var det inte på min läktare man fick röka... ... men vädret var strålande och stämningen bland östgötarna var gemytlig...

Att Norrköpingssupportrar skulle vara gnälliga håller jag inte alls med om. Ibland kunde det gå flera sekunder utan att jag hörde nån klaga på domaren, underlaget, motståndarna eller den egna målvaktens obotliga förlossningsskada.

Jag fick kort sagt två magiska timmar under den östgötska solen, bländad av Djurgårdens fantastiska spel och toksköna nyförvärv!

Fast förutom segern och det trevliga sällskapet var nog bäst av allt...

... att jag plankade på tåget hem!

En fråga bara

Kan hundar vara autister?

Jag börjar tro det.

I väntan på "Norrköping i bilder"

Gjorde en panikutryckning till Parken idag. Det var soligt och lyckat och fint på alla sätt.

(To be cntd.)

Vad tycker ni om min senaste idé?

Att Matdivan skaffar en egen blogg?

Tips från matdivan

Kycklingen ovan är förvisso värd ett par inlägg bara i sig, men nu ska jag koncentrera mig på Spenatgrunket.

Jag lät pinjenötterna och den fint hackade vitlöken långsamt (långsammare än det står i någon kokbok jag någonsin läst) fräsa i pannan. Fräsa är förresten fel ord, jag brukar säga att jag smälter vitlöken i pannan, på den lägsta av värme min spis kan uppbringa. Har aldrig blandat pinjenötter och vitlök på detta sätt förut, men det funkade ruskigt bra. Efter en stund la jag även i champinjonerna.

Efter typ en halvtimme (poängen är att all den starka vitlökssmaken ska ha försvunnit från vitlöken innan man häller på vätskan, det där är för övrigt tricket med alla goda såser, fonder och buljonger, att råvarorna ska ha börjat smaka milt och lite sött innan man gör nästa moment) hällde jag på sherry, skruvade upp värmen och lät den koka in tills det hela var en smula sörjigt.

Därefter kryddade jag med lite ekrökt paprikapulver från Barcelona (nej, ni behöver inte åka till Katalonien för att nå dessa höjder, men har ni bara vanligt jävla Santa Maria-piss som det står paprikapulver på hemma, låt hellre bli för Guds skull!).

Därefter är det bara att hälla på de snabbfrästa sockerärtorna och de i hett vatten i tre minuter blötlagda russinen.

När allt annat är klart och alla har tvättat händerna och sitter förväntansfullt vid matbordet, först då fräser du spenaten (behöver jag säga att den är färsk?) på den högsta värme din spis kan uppbringa, i cirka 30 sekunder. Salta, peppra, häll i och blanda runt.

Röran passade på ett magiskt sätt perfekt till chilimarinerade kycklingen, men jag kommer nog att köra varianter på Spenatgrunket till det mesta i sommar.

BREAKING NEWS: GODIVA ÄR EN KILLE!

Först nu vände jag på kuvertet som jag fick av Godiva och såg att "hon" som vill va så himla anonym visst råkat skriva både sitt namn och sin adress på baksidan av det vadderade kuvertet.

Äntligen avslöjad min gode Erik "Lovely Godiva" Mellström!

Bloggöverhettning

Bloggöverhettning är raka motsatsen till bloggtorka, men ger ungefär samma effekt.

(Bloggöverhettning kan till exempel inträffa när man går på Let´s dance-genrep och kommer därifrån med så mycket bilder och fåniga bloggidéer, att man inte vet var man ska ta vägen. Än mindre var man ska börja. Det kan i värsta fall sluta med ett genomkrystat svartsjukeinlägg, som man än idag undrar hur det gick till. Det skulle lika gärna kunnat sluta med att det inte blev nåt alls, för att det blev för mycket. Bloggöverhettning, helt enkelt.)

För några veckor sen fick jag en t-shirt ("tisha") skickad till mig av en bloggidol, Lovely Godiva. Hon hade slagit in den i ett paket, som spelade an på det här inlägget.

Bara detta vadderade kuvert gav mig i runda slängar 150 blogginläggsidéer. Resultatet blev att jag inte skrev något enda. Bloggöverhettning igen.

Bättre sent än aldrig, Godivas paket till namnsnobben Barlach:

Ibland behövs det inte mer...

... än såhär.

På Posten ber jag alltid om kvittot i A3-format

Fortfarande har ingen skrattat.

Grattis Översättarhelena!

Råsaftcentrifug. Sug på den.

Mixer och juicepress räckte inte riktigt som svar i denna tävling om vad paketet jag gav till Jonna innehöll. En Råsaftcentrifug är ju faktiskt nånting annat än bara en mixer. (Dessutom har du redan priset, Klaus.)

Översättarhelena var först med Råsaftcentrifug. Grattis igen!

Och nu har jag fått en idé.

Jag har numera nio stycken exemplar av denna specialutgåva av min bok, tryckt i endast femhundra exemplar. De närmaste veckorna tänkte jag ha lite tävlingar och lotta ut ett exemplar i taget av den, tills jag bara har två kvar (en till mig och en till man vet aldrig). Det är ju faktiskt lika roligt att ge som att få. (Maila mig din adress på peter.barlach@telia.com, Helena, så skickar jag ett ex.)

Alltså: det här var andra tävlingen av sammanlagt åtta. Okej?

Det börjar bli en jävla tävlingsblogg det här!

Idag skickade jag iväg ett av mig och Magnus Krepper signerat foto till Monica i Nacka, samt en av mig och Jonas Björkman signerad bok till Robin.

Och snart är det prisutdelning igen!

28:50

För övrigt anser jag att...

... Lovely Godivas kommentar under detta fina inlägg är veckans roligaste.

På väg till Lidingö Centrum

Jag stannade och skrek: "Jävla feministhäst!"

Jonnas bästa födelsedagspresent

Jonnas bästa födelsedagspresent var att hon fixade larmdebaclet alldeles själv, med bara lite telefonsupport från Installationsproffsen vid Sveaplan i Stockholm.

Som ovan såg det ut från början.

Det finns tyvärr inga bildbevis på när hon tjugo minuter senare kom in och skrek, med samma inlevelse som om hon var ett barn som just lärt sig cykla: "Jag klarade det, jag klarade det!"

Det handlade om att sitta i en galet tjutande bil och "larma av". Man larmar av genom att vrida om nyckeln ett visst antal hack, ett visst antal gånger på ett kodaktigt sätt. Typ först 4 gånger, sen paus och räkna till fem, därefter tre gånger, paus, räkna till fem osv.

Allt medan bilen tjuter och blinkar och grannpojkarna undrar vad fan.

På femte försöket klarade hon det. Imponerande kyla, älskling.

Tack Klaus-Peter, Godiva och Huskorset för tips och råd. Vi återkommer säkert i frågan.

Gissa presenten!

Vad ligger i paketet?

(Fint pris utlovas, inte lika fin som presenten, men ändå. Skulle det vara flera med rätt svar, hittar jag på nåt.)

Jonnas födelsedagsmiddag

Jag går verkligen igång på billiga delikatesser, tex blåmusslor.
Ge dessa löjligt billiga skaldjur till matdivan...

... och jag förvandlar dem till guld.

Bruno och trappan

Jag har tidigare några gånger berättat om vår överviktige, kastrerade epileptiker med lätt autistiska drag till måndagsexemplar, den italienska tryffelhunden Bruno.

Nu ska jag berätta hur det gick till när han lärde sig gå i trappor.

Av nån anledning var detta mycket mycket svårt för honom. Han vågade bara inte gå nerför en trappa. Upp var okej, men ner vägrade han. I början tyckte vi att det var skönt, men efter ett tag blir det bara jävligt bökigt, besvärligt och pinsamt.

Vi försökte på alla sätt att få honom att lära sig detta. Vi la hans favoritgodisar på trappstegen, vi lockade med roliga leksaker, vi försökte dra honom i koppel, vi puttade försiktigt honom i rumpan, vi gjorde oss hur spännande som helst nedanför trappen, men vad vi än prövade var det lönlöst. Bruno vägrade. Det var inte så att han inte ville, men han vågade helt enkelt inte ta första steget. Vår bedårande fegis stod alltid kvar och trampade och gnydde på det översta trappsteget.

En morgon när min hustru var mer än vanligt stressad och irriterad och absolut inte hade nån lust att bära ner sin ettåriga hund nerför trappan tröttnade hon.

Utan att varken Bruno eller nån annan hann reagera, tog hon ett rejält tag om honom, skrek nånting nedlåtande i vredesmod samtidigt som hon knuffade ner honom för trappan med full kraft. Jag som stod nedanför såg bara hur Bruno i det närmaste rann nerför trappan och kämpade i panik för att benen skulle hinna med.

Jag såg direkt att han inte blev fysiskt skadad, men till och med jag som inte är speciellt blödig när det gäller Bruno, tyckte att det var övertramp. Bruno blev uppenbarligen asrädd och jag var orolig att det skulle traumatisera honom för livet. Att han aldrig skulle vilja komma i närheten av en trappa igen.

Men nej, så fel jag hade.

Sen den morgonen går Bruno helt glatt upp och ner i de brantaste av trappor, som om han aldrig hade gjort annat. Jag brukar säga att Bruno lärde sig gå i trappor genom PMS-metoden.

Påsken i bilder - Skärtorsdagen

Länge sörjde jag att min vän Magnus inte kunde komma på mitt 40-årskalas för att han jobbade i Göteborg den kvällen och SJ inte längre kör Göteborg-Stockholm efter sex på lördagskvällar...

Ända tills i torsdags, då vi äntligen fick ihop en date.

Det började med en Mojito på El Mundo. Därefter promenad till Pelikan. Grymma sköna fina förlåtande Pelikan.
Vi pratade om livet, hyllade personalen, drack och åt...

... vi valde båda det lätta, vegetariska alternativet.

Sen rökte vi lite också. Jag rökte cigaretter med mössa...

... Magnus, som är lite coolare, rökte utan.

Det visade sig att hela kvällen var en födelsedagspresent...

... en alldeles underbar och oförglömlig sådan.

Supertack igen Magnus!

(Sen gick vi vidare i natten också, men då saknas tyvärr minnesfotografier, så det här är allt ni får om Skärtorsdagen...)

Just nu på Lidingö

Jonna - som har jobbat kväll ikväll, är astrött, tokförkyld och ska upp tidigt imorgon - sitter och mekar med en av de två trasiga bilnycklarna. Okej, bilen går inte att använda, eftersom det är nåt med larmet, den bara tjuter om man försöker ta sig in i den (tips nån?), men ändå. Hon kan egentligen inte sånt här. Hon är inte sån. Ingen av oss är sån. Men hon vägrar ge upp.

Hon skruvar och muttrar och testar den om den funkar genom fönstret omvartannat.
Nyss hörde jag till exempel en sådan här mening:

"Varför fick man inte lära sig sånt här i slöjden istället för att bara sitta och löda... massa jävla pissgrunkor!"

Jag älskar min fru.

PS: Hon fyller dessutom år imorgon och sa just att om nån vill ge henne en bil, så får den gärna göra det, "fast en gammal bil, utan fjärrlås, inget jävla larmtrams..." DS

Klotterhumor?

På Stockholms Stadsteater sitter som på alla andra arbetsplatser diverse infolappar uppe på anslagstavlor, i hissar odyl. Fast på just den här arbetsplatsen är det - alltid ofelbart, så länge jag varit där - nån som går och klottrar skämtsamma tillägg på lapparna.

Idag såg jag till exempel den här lappen i den ena hissen:I den andra hissen satt den här varianten:

Om jag var chef på en sån här arbetsplats hade jag använt minst halva min budget och hela min makt för att hitta människan och sparka vederbörande.

Inte för att jag har nåt emot klotter...

... bara dålig humor.

Jag, Fredrik, Vera och Klockan

För andra veckan i rad kom en bloggkompis och tittade på min föreställning.

Den här gången var det den förträfflige Fredrik Hallgren.

På ett föredömligt vis hade Fredrik med sig en present. Jag blev naturligtvis jätteglad!
Problemet Fredrik, är bara att Vera blev såhär glad, bara att få hålla i den...

... vad säger du? Ska hon få långtidslåna den?

Grattis Lindh Ahrnbom!

På långfredagen fick min gode vän Erik och Sara sitt andra barn tillsammans.

Jag fick ett sms om att han ska heta Nils och att allt gått bra. Underbart!

Grattis från hela mitt hjärta!

På påskdagen kommer således ett mms från Erik. Man väntar sig självklart att nu kommer en bild på underverket. Men nej. Erik vet att alla hans vänner och släkt sitter och väntar på en bild på Nils. Så han skickar följande bild och text istället:
"Mitt andra barn hanterar det nyuppkomna läget genom att stänga in sig i garderoben."

Ikväll tänkte jag tokblogga

Bara så att ni vet.

Påsken i bilder - Påskafton

Jag har ju skrutit förut om hur fruktansvärt bra jag ritar.

I förrgår var det dags igen. Den här gången... Stilleben:
Visst är det som vanligt svårt att avgöra vad som är original och vem som är ägg?

Min tripmätare har två breakbollar emot sig

Utlottningen avgjord!

För en dryg vecka sen startade jag en utlottning av en specialutgåva av min bok.

Reglerna var enkla: Man skulle säga att man ville ha ett ex av boken och varför.
Jag blev överraskad av alla bidrag och kände spontant att jag ville att alla skulle få ett ex. Men dels hade jag inte så många så att det skulle räcka, dels skulle det såklart vara orättvist mot en av deltagarna. En kille som bara gick in och dödade tävlingen, med en motivering så lång och så innehållsrik att jag nästan rodnade.

Såhär motiverade han varför han ville ha boken:

Jag vill ha boken! Fanken vad jag vill ha boken!

Motiveringar:

1) Jag fixade så att du fick hemskickat en "Making Bacon"-linne. Likadant som självaste Peter Antoine!

2) Jag skulle gärna vilja ha en Dawit Isaak-tröja men har ingen bloggkompis som vill ge mig en. Boken hade varit ett plåster på såren och visat att det faktiskt finns någon som bryr sig om mig.

3) Jag är, enligt dig själv, en av dina kompisar. Bloggkompisar!

4) GB vill inte ha den egentligen, han vill ju ha en övernattningslägenhet. Huskorset kan ju få tack i den på annat sätt om henne man för tummarna ur röven. Aslaughardar har ju redan läst den. Så alla de kan du ju redan nu plocka bort från tävlingen.

5) Jag lovar att läsa den. Och vara rädd om den.

6) Du är en stor inspirationskälla. Du inspirerar mig. Varje gång jag lagar någon finare maträtt så tänker jag på Barlach. Undrar vad han skulle tyckt om min mat osv. Och helt plötsligt efter att ha läst ditt blogg ett tag i början så började jag jogga. Helt omotiverat började jag förbättra min hälsa och kondition. Helt klart inspirerad av dig.

7) Jag tror på den heliga familjen, ja, men jag blir aldrig frälst.

8) Jag har flest motiveringar.

9) Eller som en mycket vis man och inspirationskälla skulle ha sagt: Sug kuk!

GRATTIS ROBIN, GRATTIS!!!

Din motivering var helt oemotståndlig.

(Maila mig din adress på peter.barlach@telia.com, så skickar jag ett ex i veckan.)

Grattis Monica i Nacka!

Du vann tävlingen "Gissa skådespelaren". Rätt svar är mycket riktigt Magnus Krepper och du svarade så snabbt och inspirerat att du får detta foto, taget i eftermiddags, signerat av oss båda.

Maila mig din adress så skickar jag det snarast.

GRATTIS!

I väntan på "Påsken i bilder"...

... gissa skådespelaren!

(Fint pris utlovas!)

Glad påsk!

Men herregud det pågår ju en utlottning här!

Klicka på denna länk så får ni veta mer.

Jag här överväldigad över intresset. Någon segrare är inte korad, så fortsätt önska här nedan eller under originalinlägget. Eller på mail, som några gjort.

På påskafton utser jag en vinnare (ev. flera om de inte går att skilja åt).

Lycka till!

En nioåring fick framtidsplaner i hemläxa

Blind date på Malmskillnads (alt Tack för idag)

Spelade Heliga familjen på Stadsteatern idag och visst, det gick jättebra, men inget att blogga hem om den här gången.

För första gången träffade jag en bloggvän IVL (think swedish). Det var den briljanta bloggerskan Anna Kaos som var och tittade på föreställningen. Därefter gick vi och fikade (hon fikade Cola Light, jag fikade pyttipanna och Hof) på Scandic Hotel på Malmskillnadsgatan.

Det kändes nästan som en blind date. Jag var lite pirrig i början, mest för att tänk om hon inte är lika skön och rolig i verkligheten som i sin blogg! Men det var hon - kryddad med den där befriande och personliga självdistansen.

Vi satt i ett par timmar och hade hur härligt som helst.
Så nu är bloggbubblan är spräckt, hur ska det här sluta?!

Mårten Klingberg

I halva mitt liv har jag känt Mårten Klingberg.

Vi har aldrig varit nära kompisar, men setts i alla möjliga olika sammanhang genom alla år. På teatrar, på fester, på skolor, på krogar, på filmfestivaler, på fik, i joggingspår, på middagar, fotbollsplaner etc. Bara ett par gånger har vi bestämt träff, men morsat och snicksnackat tusen och åter tusen gånger. Man kan säga att våra vägar har korsats ett otal gånger.

Varje gång återberättar vi vilka som sedan vi senast träffades har misstagit oss för varandra. Det händer lika ofta för honom att folk tror att han är Peter Barlach, som det händer för mig att folk tror att jag är Mårten Klingberg. Ses vi tillsammans händer det sju gånger av tio att folk tror att vi är bröder.

Idag på eftermiddagen har jag typ bott på alltigenom superproffsiga och underbart nischade Alpingaraget vid Roslagstull för att styra upp mina slalompjäxor (lär funka!). Jag blev knappt förvånad när Mårten gled in för att prova ut specialsulor till sina löpardojor.

Vi avhandlade våra små liv bland pjäxor, snowboardåkare och expediter som snittar på att säga "hålfot" ca 35 gånger per dag.

Jag tog ett kort på Mårten medan han formade sina sulor.
Vad säger ni, är vi lika eller?

Insikt från en loge

Jag är rätt snygg.