Jag tar glaset. Elvis får halsa direkt ur flaskan.
fredag 31 oktober 2008
Elvis och jag firar att vi helskinnade kom fram till Halmstad
Jag tar glaset. Elvis får halsa direkt ur flaskan.
torsdag 30 oktober 2008
Måla fan på vägen
Angående turnélivets upp och nersidor.
Igår njöt jag fortfarande av Kristianstad-spelningen (som Göte beskrev den i en kommentar: "Så vill jag uppmana alla att gå och se föreställningen. Den var genialisk. Jag skrattade, bubblade, rös och møs..."), teatern, den föredömliga teaterföreningens arrangemang och Götes trevliga sällskap.
Dessutom hade jag ännu en fin teater framför mig i Ystad, visste jag.
Och bilresan ner dit: Jag hade gott om tid och cruisade verkligen ner från Kristianstad till Ystad, inte den snabba raka vägen inne i landet, utan den långsamma vackra vägen längs vattnet (som gjorde min GPS-kvinna så förtvivlad så att jag stängde av volymen på henne, men jag kunde ändå höra hennes desperata rop: Gör om rutt! Gör om rutt!! GÖR OM RUTT!!!) och för första gången fick jag se Österlen. Nu fattar jag vad alla snackar om. Omväxlande slätter, brandgula alléer, hav med evighetshorisont och Brösarps Backar som plötsligt tog mig ut till ett sagolandskap av huller om buller-kullar.
Sedan konserten igår som gick okej. Bara 75 i publiken, vilket ju på ett sätt är jättebra, men teatern slukar 400 och på andra ställen med liknande förutsättningar har jag ändå lyckats skapa en intim känsla och en gemenskap för publiken att inte känna sig utsatta och ensamma. Men det var nåt igår. En liksom avvaktande känsla som jag inte var beredd på. Skitsamma, inget att beklämmas över, det var säkert lärorikt och några möten efteråt med lyckliga damer vars tårade ögon jag aldrig glömmer.
Dessutom supertrevliga öl med ännu en ny bloggvän Anna (som fö skriver såhär om föreställningen: Igår kväll lyssnade vi på Peter Barlach. Och som en vädjan till alla som läser detta; med syftet att rekommendera er en magisk stund av både terapi, eftertanke, skratt och gråt, så ber jag er att sitta i publiken när han besöker era hemtrakter. Att han sedan är en gitarrkonstnär och en sann virtuos i melodi och text – det får man liksom på köpet.) och hennes make och ytterligare en vän. Skönt babbel och dessutom bra prat om teatern och livet.
Så till nu.
En dålig klump i magen, som jag nog vet vad det är, men inte riktigt vågar formulera.
Jag ska nu åka 12 mil till Karlshamn för att spela där 19.30 till c:a 21.00. Inga konstigheter, bara trevligt, även om jag är lite orolig för jag ska spela på ett hotell, där enbart några tyger skiljer mig från vanliga hotellgäster som är där för att kanske dricka och prata...
Jag kommer att behöva rigga och rigga ner min ljudanläggning vilket är ett mer-arbete på c:a 45 minuter innan och 30 minuter efter, vilket gör att jag vid tio, halvelva-tiden kan sätta mig i bilen.
Därefter - och det är nu klumpen i magen kommer in - ska jag, trött efter en föreställning och kånkande, åka 18 mil till Halmstad där jag ska spela imorgon redan klockan 12! Men vad fan, tänker nån, får man göra så? Nej naturligtvis inte, det är olagligt som i helvete, men turnéläggaren som har lagt den här turnén genom att med förbundna ögon kasta pil på en Sverige-karta har i detta fall kastat med vänstern och då kan det råka bli såhär...
Okej, vad fan, jag har åkt mellan Vuollerim och Luleå sent en nollgradig, dimmig natt och det är tolv mil, så vad är då arton. Det är nån timme till bara. Jo, men den trippen var rätt tuff och... det är nu det på riktigt drar ihop sig i magen.
På väderprognosen i morse säger dom att ikväll och under natten drar ett snöoväder in över södra Sverige och Götaland.
Ikväll och under natten. Södra Sverige och Götaland.
Riksteatern säger att det bara är att ställa bilen om det blir halt. Jo, men begreppet blixthalka då? Ska jag provbromsa var hundrade meter och komma fram klockan sju imorgon bitti eller? Kommer jag inte fram, så kommer jag inte fram och då är det bara att ställa in, säger hon. Tack, men tyvärr är det så att "bara att ställa in" finns inte. Jag ställer inte in en föreställning. Jag har gjort det en gång och det smakar fortfarande dåligt.
Jag vill inte måla fan på vägen, men vår släkt har en lång tradition av bilolyckor och nu vet jag hur klumpen i magen stavas. Jag vill inte säga det högt, men det börjar på döds och slutar på ångest.
Nu ska jag ringa SMHI för en specialsydd prognos för vägen mellan Blekinge och Halland mellan cirka 22-02 inatt. I värsta fall får jag åka imorgon bitti, men principen är hela tiden att vakna där man verkar. Samtalet till SMHI kostar visst 30 kronor per minut, men tro mig, jag vet vart jag ska skicka notan...
Igår njöt jag fortfarande av Kristianstad-spelningen (som Göte beskrev den i en kommentar: "Så vill jag uppmana alla att gå och se föreställningen. Den var genialisk. Jag skrattade, bubblade, rös och møs..."), teatern, den föredömliga teaterföreningens arrangemang och Götes trevliga sällskap.
Dessutom hade jag ännu en fin teater framför mig i Ystad, visste jag.
Och bilresan ner dit: Jag hade gott om tid och cruisade verkligen ner från Kristianstad till Ystad, inte den snabba raka vägen inne i landet, utan den långsamma vackra vägen längs vattnet (som gjorde min GPS-kvinna så förtvivlad så att jag stängde av volymen på henne, men jag kunde ändå höra hennes desperata rop: Gör om rutt! Gör om rutt!! GÖR OM RUTT!!!) och för första gången fick jag se Österlen. Nu fattar jag vad alla snackar om. Omväxlande slätter, brandgula alléer, hav med evighetshorisont och Brösarps Backar som plötsligt tog mig ut till ett sagolandskap av huller om buller-kullar.
Sedan konserten igår som gick okej. Bara 75 i publiken, vilket ju på ett sätt är jättebra, men teatern slukar 400 och på andra ställen med liknande förutsättningar har jag ändå lyckats skapa en intim känsla och en gemenskap för publiken att inte känna sig utsatta och ensamma. Men det var nåt igår. En liksom avvaktande känsla som jag inte var beredd på. Skitsamma, inget att beklämmas över, det var säkert lärorikt och några möten efteråt med lyckliga damer vars tårade ögon jag aldrig glömmer.
Dessutom supertrevliga öl med ännu en ny bloggvän Anna (som fö skriver såhär om föreställningen: Igår kväll lyssnade vi på Peter Barlach. Och som en vädjan till alla som läser detta; med syftet att rekommendera er en magisk stund av både terapi, eftertanke, skratt och gråt, så ber jag er att sitta i publiken när han besöker era hemtrakter. Att han sedan är en gitarrkonstnär och en sann virtuos i melodi och text – det får man liksom på köpet.) och hennes make och ytterligare en vän. Skönt babbel och dessutom bra prat om teatern och livet.
Så till nu.
En dålig klump i magen, som jag nog vet vad det är, men inte riktigt vågar formulera.
Jag ska nu åka 12 mil till Karlshamn för att spela där 19.30 till c:a 21.00. Inga konstigheter, bara trevligt, även om jag är lite orolig för jag ska spela på ett hotell, där enbart några tyger skiljer mig från vanliga hotellgäster som är där för att kanske dricka och prata...
Jag kommer att behöva rigga och rigga ner min ljudanläggning vilket är ett mer-arbete på c:a 45 minuter innan och 30 minuter efter, vilket gör att jag vid tio, halvelva-tiden kan sätta mig i bilen.
Därefter - och det är nu klumpen i magen kommer in - ska jag, trött efter en föreställning och kånkande, åka 18 mil till Halmstad där jag ska spela imorgon redan klockan 12! Men vad fan, tänker nån, får man göra så? Nej naturligtvis inte, det är olagligt som i helvete, men turnéläggaren som har lagt den här turnén genom att med förbundna ögon kasta pil på en Sverige-karta har i detta fall kastat med vänstern och då kan det råka bli såhär...
Okej, vad fan, jag har åkt mellan Vuollerim och Luleå sent en nollgradig, dimmig natt och det är tolv mil, så vad är då arton. Det är nån timme till bara. Jo, men den trippen var rätt tuff och... det är nu det på riktigt drar ihop sig i magen.
På väderprognosen i morse säger dom att ikväll och under natten drar ett snöoväder in över södra Sverige och Götaland.
Ikväll och under natten. Södra Sverige och Götaland.
Riksteatern säger att det bara är att ställa bilen om det blir halt. Jo, men begreppet blixthalka då? Ska jag provbromsa var hundrade meter och komma fram klockan sju imorgon bitti eller? Kommer jag inte fram, så kommer jag inte fram och då är det bara att ställa in, säger hon. Tack, men tyvärr är det så att "bara att ställa in" finns inte. Jag ställer inte in en föreställning. Jag har gjort det en gång och det smakar fortfarande dåligt.
Jag vill inte måla fan på vägen, men vår släkt har en lång tradition av bilolyckor och nu vet jag hur klumpen i magen stavas. Jag vill inte säga det högt, men det börjar på döds och slutar på ångest.
Nu ska jag ringa SMHI för en specialsydd prognos för vägen mellan Blekinge och Halland mellan cirka 22-02 inatt. I värsta fall får jag åka imorgon bitti, men principen är hela tiden att vakna där man verkar. Samtalet till SMHI kostar visst 30 kronor per minut, men tro mig, jag vet vart jag ska skicka notan...
Hotell Continental, Ystad
Här hade jag tänkt att snacka lite skit om ett skithotell. Mitt rum är dragigt, elementet låter fan och över hela rummet ligger en svag men tydlig bajslukt. Dessutom kostar internet 100 kronor dygnet, vilket är det överlägset dyraste jag varit med om på den här turnén.Men så har de Treo på frukostbuffén och då smälter jag och rekommenderar alla ett besök på detta vackra genuina - tillika Sveriges äldsta - Hotell Continental i Ystad!
onsdag 29 oktober 2008
Jag hoppas att det här inlägget skall uppskattas av mina kvinnliga läsare
Igår kväll när jag och Göte satt och efterfestade på mitt rökrum på First hotel, Christian lV i Kristianstad uppmärksammade han mig på något viktigt i pärmen de kallar Guest information.Under rubriken First Lady förklarar hotellet att: Allt fler kvinnor reser i tjänsten. Vi har därför ett antal "Damrum" på hotellet. Rummen har bl.a. extra speglar och strykjärn. Vi hoppas att det skall uppskattas av våra kvinnliga resenärer.
Telefonnumret hit är 044-20 38 50, om ni vill boka eller har något att tillägga...
tisdag 28 oktober 2008
Magisk publik, en riktig inspicient och vindruvor i logen
Jag behöver inte mer. Nu Göte och jag på efterfest...
måndag 27 oktober 2008
Bra kört Hr Peter Barlach!
Tack för rafflande och intressant sällskap P3 Dokumentär och Hr Juha Valliakalla!
Ensam trubadur söker
Upptäckte just att det är hela 57, 3 mil till Kristianstad. Inte ynka 53,3 som jag skrev förut.
Vilket gör att jag kommer att vara väldigt trött när jag kommer fram ikväll. Och hungrig. Och spelledig tills tisdag kväll. Och sugen på en öl. Göte? Nån annan?
I vanlig ordning drar jag på att dra. Lär va framme vid sju-snåret.
(På onsdag gör vi Ystad. Känner jag nån där?)
Vilket gör att jag kommer att vara väldigt trött när jag kommer fram ikväll. Och hungrig. Och spelledig tills tisdag kväll. Och sugen på en öl. Göte? Nån annan?
I vanlig ordning drar jag på att dra. Lär va framme vid sju-snåret.
(På onsdag gör vi Ystad. Känner jag nån där?)
söndag 26 oktober 2008
Ikväll Gimo
(Eller Gino som svensk-Jonna kallar det.)
Imorgon 53,3 mil till Kristianstad.
Sedan kors och tvärs i Skåne, Blekinge, Småland, Västergötland, Halland och Bohuslän i tre veckor.
Då - då mina vänner blir det många döda timmar på hotell. Många döda timmar på hotell är lika med många blogginlägg.
På gott eller ont, det får man se, men då finns tiden i alla fall.
Och kolla turnéplanen om det är nånstans ni bor. Hör av er isf, så bjuder jag er gärna på en biljett mot varför inte en öl.
Just nu: den där uppförsbacken som jag berättat om förut.
Fast det ska bli en fröjd att åka över Uppsala. Nya E4:an där är som en dröm tycker chauffören i mig. (Fast ikväll när jag ska åka tillbaka skulle jag lätt pröjsa en femhundring - och en biljett - och en öl - för att slippa. Chaufför nån?)
Imorgon 53,3 mil till Kristianstad.
Sedan kors och tvärs i Skåne, Blekinge, Småland, Västergötland, Halland och Bohuslän i tre veckor.
Då - då mina vänner blir det många döda timmar på hotell. Många döda timmar på hotell är lika med många blogginlägg.
På gott eller ont, det får man se, men då finns tiden i alla fall.
Och kolla turnéplanen om det är nånstans ni bor. Hör av er isf, så bjuder jag er gärna på en biljett mot varför inte en öl.
Just nu: den där uppförsbacken som jag berättat om förut.
Fast det ska bli en fröjd att åka över Uppsala. Nya E4:an där är som en dröm tycker chauffören i mig. (Fast ikväll när jag ska åka tillbaka skulle jag lätt pröjsa en femhundring - och en biljett - och en öl - för att slippa. Chaufför nån?)
lördag 25 oktober 2008
Ikväll, lördag
... spelar jag i Täby på Såstaholm, Konferens-center.
Det kostar bara 595:-, men då får man en två-rätters också.
Såstaholms Allé 12, kl 18.30. Föreställningen börjar c:a 20.30.
Vill man bara gå på föreställningen går det också bra, då blir det ju ännu billigare. Då kostar det endast 195:-
För mer info: 08-510 194 00
(Trodde det var abonnerat, annars hade jag ju hojtat tidigare...)
Det kostar bara 595:-, men då får man en två-rätters också.
Såstaholms Allé 12, kl 18.30. Föreställningen börjar c:a 20.30.
Vill man bara gå på föreställningen går det också bra, då blir det ju ännu billigare. Då kostar det endast 195:-
För mer info: 08-510 194 00
(Trodde det var abonnerat, annars hade jag ju hojtat tidigare...)
fredag 24 oktober 2008
Mellan Lund och Köping ligger Singstar
Idag var jag hemma hela 25 minuter och förutom att duscha och packa om, sjöng jag och Vera såklart på hennes nya Singstar. Jonna tog kort, det var värsta deja vun, förutom att den här gången krossade jag min dotter i Ring of fire.
Nästa gång jag sitter framför en dator
... ska jag skriva ett inlägg om vilka man hatar mest, SJ eller SL.
torsdag 23 oktober 2008
onsdag 22 oktober 2008
Mellan Sundsvall och Lund
Tåget går inte förrän tjugo över sex och jag var hemma fyra, så förutom att bunkra pussar och kramar, duscha och packa om hann jag spela singstar med Vera.Vi sjöng Veras favoritlåt, Nanne Grönvalls Kom och håll om mig och spelet tyckte att jag var solist medan Vera var lovande...
Här är förresten recensionen som fick mig att börja gråta
Styvfamiljen som en miniversion av det mångkulturella samhället; ett där man inte har valt varandra men där man trots alla olikheter måste hitta harmoni. Annars hotar kollaps. Eller, på familjespråk: att ännu en familj går sönder.
Jämförelsen är Peter Barlachs, trubadur, författare och mer underhållare än familjeterapeut, som nu reser runt med sin enmansföreställning i Riksteaterns regim och i går gjorde halt hos Timrå Teaterförening.
Han lämnar ärligt ut sig själv och familjen i den både skämtsamma och allvarsamma berättelsen om hur det är att vara en inbiten ungkarl och finna den stora kärleken i en frånskild tvåbarnsmamma och "köpa en, betala för tre".
Medan skratten haglar avlivar han en del myter. Ja, kärleken till det egna barnet är större än till styvbarnen. Ja, det finns stunder då man önskar styvdottern dit pepparn växer. Ja, styvfamiljen luktar ofta "mer krut än vanilj".
Han klär på berättelsen med några personskildringar. Där är hunden Bruno, den största olycksfågel och loser som gått på fyra ben; "ett måndagsexemplar med änglavakt". Där är hans och hustruns gemensamma dotter, som dragit vinstlotten att ha blodsband till alla i den nya familjekonstellationen, och vars självförtroende är nästan skrämmande starkt.
Till smidigt gitarrspel, sceniskt utspel och ordvändningar som vimlar av snabba associationer och språkglädje biktar han sin egen gamla omognad; det misslyckade ungkarlslivet, manéren, prestigen som ännu spökar. Hur moget är det att tappa humöret för att ens fru vinner över en när kompisgänget har lagtävlingar?
Men föreställningen är inte bara en nutidstrubadurs träffande och lustiga vardagsskildring. I botten finns ett riktigt sår, beskrivet så att tårarna kommer: den lille tolvåringen som gråter i hundens päls när hans mamma omkommit i en bilolycka. Bredvid detta är styvbarnsproblematik bara krusningar på ytan: dem går det, trots allt, att skoja om.
Någon familjeterapi är det inte som Peter Barlach erbjuder: mer en berättelse om en mognande människa, en som andra kan ta till sig i sina egna livsresor. Om att det är möjligt att hela, att skratta - och att trivas med att vara en person som lagt egotrippen bakom sig.
Susanne Holmlund
Jämförelsen är Peter Barlachs, trubadur, författare och mer underhållare än familjeterapeut, som nu reser runt med sin enmansföreställning i Riksteaterns regim och i går gjorde halt hos Timrå Teaterförening.
Han lämnar ärligt ut sig själv och familjen i den både skämtsamma och allvarsamma berättelsen om hur det är att vara en inbiten ungkarl och finna den stora kärleken i en frånskild tvåbarnsmamma och "köpa en, betala för tre".
Medan skratten haglar avlivar han en del myter. Ja, kärleken till det egna barnet är större än till styvbarnen. Ja, det finns stunder då man önskar styvdottern dit pepparn växer. Ja, styvfamiljen luktar ofta "mer krut än vanilj".
Han klär på berättelsen med några personskildringar. Där är hunden Bruno, den största olycksfågel och loser som gått på fyra ben; "ett måndagsexemplar med änglavakt". Där är hans och hustruns gemensamma dotter, som dragit vinstlotten att ha blodsband till alla i den nya familjekonstellationen, och vars självförtroende är nästan skrämmande starkt.
Till smidigt gitarrspel, sceniskt utspel och ordvändningar som vimlar av snabba associationer och språkglädje biktar han sin egen gamla omognad; det misslyckade ungkarlslivet, manéren, prestigen som ännu spökar. Hur moget är det att tappa humöret för att ens fru vinner över en när kompisgänget har lagtävlingar?
Men föreställningen är inte bara en nutidstrubadurs träffande och lustiga vardagsskildring. I botten finns ett riktigt sår, beskrivet så att tårarna kommer: den lille tolvåringen som gråter i hundens päls när hans mamma omkommit i en bilolycka. Bredvid detta är styvbarnsproblematik bara krusningar på ytan: dem går det, trots allt, att skoja om.
Någon familjeterapi är det inte som Peter Barlach erbjuder: mer en berättelse om en mognande människa, en som andra kan ta till sig i sina egna livsresor. Om att det är möjligt att hela, att skratta - och att trivas med att vara en person som lagt egotrippen bakom sig.
Susanne Holmlund
Det råkade visst bli värsta skrytinlägget, men jag ber inte om ursäkt för det för jag ogillar bara folk som smygskryter och det här är inget smygskryt
Här är jag efter föreställningen i Söråker igår. Jag vet inte om det syns, men det är en väldigt lycklig och stolt man på bilden.Jag hade tänkt att jag skulle skriva nåt om det magiska med att massa människor åkt flera mil för att se mig. Inte bara för att de är kulturtörstande tanter eller farbröder som går på allt som rör sig, utan för att de sett mig någon annanstans och sen dragit med alla sina arbetskompisar för att den här föreställningen måste ni bara se.
Eller det mäktiga med att nån säger att jag har en syster i Bratten och hon ringde mig och sa att den här föreställningen måste du bara se.
Eller det lyckliga med att nån sett annonsen och fattat att det berör just henne och tänkt att den här föreställningen måste jag bara se.
Och hur det resulterar i en helt obeskrivlig kväll inför 50-60 pers (vilket kändes fullt i det mysiga caféet) med skratt och gråt och applåder som inte vill ta slut och två extranummer och jag får inte gå av scenen förrän efter en timme och fyrtio minuter, vilket är länge för en liten pojkman med gitarr...
Men så ringde Jonna just och läste upp en recension från Sundsvalls Tidning nätupplaga, och jag började gråta. Jag har aldrig gråtit efter en recension, varken av förtvivlan eller extas. Men det var nånting i den här. Jag vet inte. Hon fick det att kännas så... på riktigt.
Om jag hittar den ska jag publicera den här.
Det är synd att jag saknar talang för att konservera lyckokänslor. Då skulle jag bara plocka fram en sån här kväll när nästa 12-betalande-i-Filipstad-spelning dyker upp.
För det gör den.
PS: Hej på ett tag, nu ska jag åka bil i fyra timmar för att bara vara vända hemma och sedan ÅKA TÅG i fyra timmar till Lund där jag ska va i ett par dagar och prata böcker. Jag åker nog utan dator, så från och med nu blir det nog bara mobilblogg för en liten tid. Ok?
tisdag 21 oktober 2008
En vecka höll det i sig
En finnig student som vänder och vrider upp sig till synes omärkligt och försynt på Kallax flygplats för att få mitt ansikte i en bättre vinkel.
En tant i mataffären som håller kvar sin blick två sekunder för länge.
Två fyrtioåriga stiliga småbarnsmammor som fryser till och stannar upp när vi passerar varandra i en hotellobby. Bara för att ett par meter senare brista ut i ett charmigt fnitteranfall.
Den ena fyllskallen efter den andra som kommer fram på Örnsköldsviks diverse nattklubbar och har åsikter om vad jag sagt, inte sagt, gjort och inte gjort.
Och så vidare.
Men nu har det upphört. En vecka höll det i sig. En vecka var jag känd från teve.
Tyckte jag om det? Ja, faktiskt. Saknar jag det nu när det är nån annans tur? Nej, inte alls. Kommer jag göra det igen? Absolut!
Visst, jag skulle vilja vara Thåström som har slutat göra intervjuer för att han hatar det och för att han säljer sina skivor ändå. Han går på Kina-krogar när han är i Stockholm för att där får han va i fred, och förmodligen skulle han hellre ALS-döden dö än vara med i ett lek och matprogram på TV4.
Men så länge jag tycker det är roligt och mina skivor, böcker och föreställningar inte säljer sig själva kommer jag att ställa upp på intervju i varenda landsortsblaska, svara på enkäter i förbundstidningar, fläka ut mitt innersta och sårigaste i alla tevesoffar som finns och jag kommer att laga mat i varenda vrå av din tevetablå! Okej?
Ikväll Söråker, Folkets hus. Inte på teatern dock, då det bara är 28 förköp har man flyttat ut mig i caféet...
Färjan, nån?
En tant i mataffären som håller kvar sin blick två sekunder för länge.
Två fyrtioåriga stiliga småbarnsmammor som fryser till och stannar upp när vi passerar varandra i en hotellobby. Bara för att ett par meter senare brista ut i ett charmigt fnitteranfall.
Den ena fyllskallen efter den andra som kommer fram på Örnsköldsviks diverse nattklubbar och har åsikter om vad jag sagt, inte sagt, gjort och inte gjort.
Och så vidare.
Men nu har det upphört. En vecka höll det i sig. En vecka var jag känd från teve.
Tyckte jag om det? Ja, faktiskt. Saknar jag det nu när det är nån annans tur? Nej, inte alls. Kommer jag göra det igen? Absolut!
Visst, jag skulle vilja vara Thåström som har slutat göra intervjuer för att han hatar det och för att han säljer sina skivor ändå. Han går på Kina-krogar när han är i Stockholm för att där får han va i fred, och förmodligen skulle han hellre ALS-döden dö än vara med i ett lek och matprogram på TV4.
Men så länge jag tycker det är roligt och mina skivor, böcker och föreställningar inte säljer sig själva kommer jag att ställa upp på intervju i varenda landsortsblaska, svara på enkäter i förbundstidningar, fläka ut mitt innersta och sårigaste i alla tevesoffar som finns och jag kommer att laga mat i varenda vrå av din tevetablå! Okej?
Ikväll Söråker, Folkets hus. Inte på teatern dock, då det bara är 28 förköp har man flyttat ut mig i caféet...
Färjan, nån?
Som vanligt ett rungande grattis till alla August-nominerade!
Eller som Lars Gustafsson uttrycker det i DN´s enkät om prisets betydelse:"Ett skäligen onödigt pris... Listorna över pristagarna kan, misstänker jag, i ett längre historiskt perspektiv, komma att te sig skäligen pinsamma och hela inrättningen förefaller mig skäligen onödig."
måndag 20 oktober 2008
Glamourtrubaduren bygger soffa i loge i Hofors
(Därefter går han ut och gör en topp 3 på hela turnén. Berättar mer imorgon. Nu pytt på Scandic i Gävle...)
På turné
Satt på kåken hela sommaren 90 (Totalvägran, inga konstigheter) och av tusentals märkliga företeelser var en när medfångar kom tillbaka från permis (jag fick ingen).
Alla som skulle iväg på permis var så jävla speedade på fredan när de skulle iväg och babblade högt om all sprit de skulle dricka och alla brudar de skulle sätta på och ni kan bara tänka er nivån.
Och så kom söndagen och de kom tillbaka. Det slog aldrig fel. De gick runt som levande döda. Gråa i ansiktet, mötte inga blickar, hälsade knappt. En ångest som faktiskt gick att ta på. Vidrigt att se.
Inga jämförelser i övrigt. Men uppförsbacken till att ge mig ut på ännu en resa på den galenskap som är min turné efter en veckas permis med familjen är väldigt brant just nu.
Jag är som vanligt kluven till ensamheten. Det är minst sagt tungt att kliva in i det dårhus som är min bil. Även om jag vet att jag kan ha rätt roligt där ibland...
söndag 19 oktober 2008
Göra bort sig
Hade en underbar middag igår. (Kastanj till förrätt, kalventrecote till varmrätt och chokladmoussen till efterrätt)
Alla mindre barn försvann ut i husets alla vrår ganska tidigt. Kvar var vi vuxna och tonåringen. Vi kom att prata om att göra bort sig.
Jag öppnade med när jag råkade visa snoppen öppet i Nacka Gymnasium 1985.
Sen kom det sköna anekdoter om när man blev tagen för prostituerad i Cannes, råkade släppa sig vid extremt illa valt tillfälle eller rasade ner i ett orkesterdike inför fullsatt salong.
Tonåringen toppade naturligtvis alla med att berätta om hur fruktansvärt pinsamt det var när hennes mamma häromveckan gick på utvecklingssamtal i orangea mysbyxor.
Alla mindre barn försvann ut i husets alla vrår ganska tidigt. Kvar var vi vuxna och tonåringen. Vi kom att prata om att göra bort sig.
Jag öppnade med när jag råkade visa snoppen öppet i Nacka Gymnasium 1985.
Sen kom det sköna anekdoter om när man blev tagen för prostituerad i Cannes, råkade släppa sig vid extremt illa valt tillfälle eller rasade ner i ett orkesterdike inför fullsatt salong.
Tonåringen toppade naturligtvis alla med att berätta om hur fruktansvärt pinsamt det var när hennes mamma häromveckan gick på utvecklingssamtal i orangea mysbyxor.
Meddelande från tävlingsledningen
Tro inte att jag glömt den här tävlingen.
Absolut icke!
Hade hoppats att jag hade tid att avgöra den, den här veckan, men tyvärr tid finns inte.
Nästa vecka lovar jag.
Som kompensation lottar jag ut tre ex. Ok?
Absolut icke!
Hade hoppats att jag hade tid att avgöra den, den här veckan, men tyvärr tid finns inte.
Nästa vecka lovar jag.
Som kompensation lottar jag ut tre ex. Ok?
lördag 18 oktober 2008
fredag 17 oktober 2008
Alla vill veta var du köpt din tröja
Bruno fick ju brev idag.
Han blev överlycklig.
Alla barnen prövade Brunos tröja.
Och alla vuxna.
Den satt bäst på mig.
Tack söta roliga Stina för presenten säger Familjen Bruno Barlach!
Vera gör reklam för randig kaviar
Jag:
Men schysta, jag kan väl få lägga upp den på bloggen, du är ju så sjukt gullig!Vera:
Okejrå!
torsdag 16 oktober 2008
Det händer inte mycket mer än typ sånt här just nu...
Vietnamesiska vårrullar med räkor, mango och hushållspappersrulle på det duklösa bordet...
tisdag 14 oktober 2008
Hallå Stockholmare!
Nu på söndag den 19e oktober, just innan nästa mastodont-tripp, spelar jag Heliga familjen ute på Riksteaterns högkvarter i Hallunda, teater 1
Klockan 18 på söndag. Är inte det rätt perfekt?
Klockan 18 på söndag. Är inte det rätt perfekt?
Det är Botkyrka Teaterförening som arrangerar och förköp görs på telefon: 073-613 56 02
Internetbokning: www.riksteatern.se/botkyrka
Biljettpriset är 130 kr, medlem betalar 110 kr och ungdom t o m 25 år betalar 50 kr.
(Dessutom spelar jag föreställningen tisdag 18 nov och tors 20 nov kl. 12.00 på Klara Soppteater.
Biljetterna till det evenemanget släpps imorgon kl 12 på www.stadsteatern.stockholm.se)
Jag är hemma när oktobersolen värmer
Vi tog långlunch. Jonna tog kort.
Kycklinggryta med bulgur, ruccola och bladspenatsallad med purjo och parmesan.Hemlagat.
I rest my case.
måndag 13 oktober 2008
11.19
Helt chockad vaknar jag 11.19.
Det innebär att jag sovit i mer än nio timmar och eftersom det inte gick att få en öl i Ö-vik efter klockan 10 en söndagkväll är jag nu vad man kallar helt utvilad.
Föreställningen var lite magisk. Vackra charmiga genuina men ändå moderna Folkan. Jag bad en arrangör att säga någon svensk legend som stått på den här scenen. Hon kontrade med: "Säg en svensk legend som inte stått på den här scenen."
Sen bara fortsatte det. 160 pers i publiken. Skratt som aldrig ville ta slut. Och knappnålar som om om hade fallit, hade hörts.
Som vi har konstaterat tidigare: Att spela för 12, 32 eller 45 pers är egentligen ingen skillnad - men - det går inte att få tryck. Och igår var det tryck. Ett jävla tryck till och med. Jag tyckte själv att jag var värd det.
Och idag: åka hem 53,3 mil. Att efter Sundsvall få se Stockholms-skyltar - och få följa dom. Det är inte alltid jag har den lyxen.
Jag brukar alltid köra efter hastighetsbegränsningen, men det är aldrig så svårt som när jag är på väg hem.
Jag har sagt att jag är hemma till middag, men drömde om att hämta Vera i skolan.
Det sprack tack vare 11.19.
(Ursäkta stavfel, syftningsfel och korrgrejer för jag skrev det här det snabbaste jag kunde och hinner inte läsa igenom. HEM TILL STOCKHOOOOLM!!!)
Det innebär att jag sovit i mer än nio timmar och eftersom det inte gick att få en öl i Ö-vik efter klockan 10 en söndagkväll är jag nu vad man kallar helt utvilad.
Föreställningen var lite magisk. Vackra charmiga genuina men ändå moderna Folkan. Jag bad en arrangör att säga någon svensk legend som stått på den här scenen. Hon kontrade med: "Säg en svensk legend som inte stått på den här scenen."
Sen bara fortsatte det. 160 pers i publiken. Skratt som aldrig ville ta slut. Och knappnålar som om om hade fallit, hade hörts.
Som vi har konstaterat tidigare: Att spela för 12, 32 eller 45 pers är egentligen ingen skillnad - men - det går inte att få tryck. Och igår var det tryck. Ett jävla tryck till och med. Jag tyckte själv att jag var värd det.
Och idag: åka hem 53,3 mil. Att efter Sundsvall få se Stockholms-skyltar - och få följa dom. Det är inte alltid jag har den lyxen.
Jag brukar alltid köra efter hastighetsbegränsningen, men det är aldrig så svårt som när jag är på väg hem.
Jag har sagt att jag är hemma till middag, men drömde om att hämta Vera i skolan.
Det sprack tack vare 11.19.
(Ursäkta stavfel, syftningsfel och korrgrejer för jag skrev det här det snabbaste jag kunde och hinner inte läsa igenom. HEM TILL STOCKHOOOOLM!!!)
söndag 12 oktober 2008
Man vet att man är i en liten stad...
... när Kina-krogen inte ens reflekterar över att man kan ha öppet idag.
Jag åkte inte hiss med Charlotte Perelli igår kväll
Men vi bodde på samma hotell och jag såg två och en halv minut av hennes konsert på nattklubben.Jag vet inte vad jag ska säga om vad jag såg, jag vill ju inte vara elak här, men jag är nöjd med bilden.
Extremt nöjd faktiskt.
lördag 11 oktober 2008
Sjörövarfabbe (eller Riedel/Lindgren - genier)
Minuterna just innan jag ska gå upp på scen kan vara lite jobbiga ibland. Jag är lite pirrig, osäker på om det är nån publik och jag kanske funderar på vad jag ska säga i mitt intro-snack (det är nyskrivet varje kväll).
Men i torsdags i Vuollerim var jag cool och fördrev tiden i logen med att spela in två barnvisor. Det här är ytterligare en Riedel/Lindgren.
Jag riktade in kameran fel, ljuset är såklart piss, jag sjunger fel i början av andra versen, men vi skiter i det, för jag fick lite feeling där in the middle of ingenstans i Lappland och låten är som vanligt ett mästerverk.
Ensam trubadur söker
Igår sprang jag in i Kalle Haglund (han är en riktig svensk mästare, okej bara i poetry slam, men ändå, han har ett SM-guld!), hans keyboardist Markus Jägerstedt (han jobbar med Robyn och Madonna och ibland får han inte beställa på krogen för att han ser full ut, fast han är spiknykter) och deras chaufför/turnéledare/tekniker John (jag har också jobbat med John och han är nog Sveriges mest talangfulle ljudtekniker men liiite för ofta hör man skämtet: "Men vad vet jag, jag är ju bara tekniker..." (Jag har inte brytt mig om att ta reda på hans efternamn, han är ju bara tekniker...)).De är ute med en annan riksproduktion och eftersom de var på väg till Jokkmokk och jag på väg därifrån råkade vi råkas i Luleå.
Och fatta hur glad jag blev! Jag tvingade dom att festa, trots att de var aströtta. Vi åt middag tillsammans, vi drack öl och tjuvrökte på mitt hotellrum, vi bastade, vi förfestade lite till hemma hos mig, och vi gick på en krogrunda.
Vi berättade bisarra turnéminnen för varandra, jag fnissade åt deras turnélall, vi skålade, skämtade, kramades och hade hur härligt som helst. En av höjdarkvällarna på den här turnén!
Nu har det underbara gänget åkt till Jokkmokk medan jag ensam sitter på mitt hotellrum och skriver det här i väntan på att alkoholen helt ska gå ur blodet, så att jag kan enmansköra 37,4 mil i min gröna fetvolvo till Örnsköldsvik, där jag ensam sätter mig på en sportbar och tittar på Sverige-Portugal för att imorgon ensam gå runt på stan och sedan spela min enmansföreställning innan jag på måndag kan enmansköra 53,3 mil hem till min saknade familj.
Har jag sagt att jag älskar att vara ensam?
Men tro mig, älskade bloggläsare, såväl nya som gamla, utan er hade det här varit fan så mycket tuffare. Jag älskar er!
Nu drar jag till Foppaland!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)